Vägen till

Jag läste precis denna mening inne hos Jessica Lagergren och den fick mig att stanna upp. Att fundera. Jag är mycket för att leva i nuet, försöker meditera så ofta jag kan, tar mig tid att sitta i tystnad eller med lugn musik i bakgrunden och lyssna inåt. Jag har tidigare levt en tillvaro där stressen åt upp mig levande, jag har två stressrelaterade breakdowns i mitt bagage och har fått stappla mig upp från noll och ingenting till att kunna gå och handla utan att få stressutslag och ångest.

Det är mycket bättre nu sedan jag introducerade yoga, levde i nio månader på en strand i regnskogen, började äta mer vegetariskt och ekologiskt och lärde mig prioritera samt att säga NEJ. Haha, jag vet. Jag låter som en sån där. En lightversion av Yoga Girl med brokiga armband runt handleden, stora, vida linnebyxor som fladdrar för vinden, en solbränd, tonad vegan som lever life med hjälp av weed, filosofins abstrakta tankar och astrologi. Jag vet inte om Yoga Girl gör precis det, men om det är så jag framställde mig själv är det helt okej. Om man är lycklig och inte försörjer sig som lönnmördare, so what om det inte passar in i de sociala normerna. Så tänker jag i alla fall.

Jag är rätt normal av mig. Jag är inte vegan. Inte har jag hår ner till rumpan och jag bor tyvärr inte längre på stranden i tropikerna och äter ris och bönor i solnedgången innan jag simmar några varv i ett tjugonio grader varmt hav bland hajar och krokodiler och maneter. Aaah. Det vad tider det.

För två år sedan levde jag bara i framtiden. Det var så korta, futtiga stunder jag klarade av att sitta i nuet utan att släppa iväg hjärnan till alla projekt som väntade utanför mina slutna ögon. Nu är dagarna så mycket längre när man observerar och stannar i nuet och det som händer runt omkring. Hur kylskåpsfläkten morrar igång, knattret ifrån tangentbordet. Vårfåglarna ifrån träden utanför. Snön som droppar ifrån taket, is som knastrar under skorna på människorna som passerar vårt vardagsrumsfönster.

Men… Åter till frågan. Rubriken. Tanken. Idag om ett år. Vad gör jag då? Förhoppningsvis är jag gravid. Haha, inte så svårt att lista ut kanske, med tanke på hela den här bloggens liv och mening. Jag hoppas att jag är gravid då. Att vi bor i tropikerna igen, i alla fall i vårt eget hus med havet nära, nära. Jag hoppas att vi bestämde oss för att fuck this, vi kör, och så körde vi, och så blev det, och så sitter jag där idag om ett år med vääärldens kula och dricker te. Eller citronvatten, som nog är det enda som botar den eventuella halsbrännan.

Jag har några dagar eller veckor kvar av graviditeten. Barnmorskan har lovat mig ett kejsarsnitt som jag helst inte vill ha då jag önskar föda naturligt, men med tanke på min sjukdom (som gör att bebisar ofta blir för stora) och min späda kropp kanske jag måste. Jag önskar i hemlighet att förlossningen ska starta före det inbokade datumet. Var det inte en värk jag kände? En liten, knapp märkbar… Jo, nu kommer den tillbaka. Lite starkare. Är det…? Ska jag säga nåt till Petter…? Äsch, han är och tränar, jag låter honom vara. Och så sitter jag där, går in i mig själv, pratar kanske med bebisen innanför min stenhårda mage medan kroppen gör sig redo för det största äventyret och förändringen en kvinna går igenom. Idag om ett år. Tänk det.

Vilken grej.