Jag har länge vetat om att Petters syster väntar barn. Vi har fått följa henne från det fina och efterlängtade plusset, när hon ringde och berättade att nu händer det. Jag grät när jag hörde det. När de övriga i huset tjoade och fick tjocka röster och var tvungna att harkla sig för att mota bort allt det där grötiga. Jag förstod med en gång. Instinktivt. Djupt inne i mig, trots att jag själv inte hörde de exakta orden. Och jag blev så jävla, jävla avundsjuk. Trevlig tjej va? Jag alltså? Min svägerska blev gravid och jag satte mig i ett hörn och bölade så att hjärtat höll på att brista istället för att dansa en lyckodans på hallmattan.
Jag har aldrig tidigare upplevt den känslan förut. Först visste jag inte vad det var som brände i brösten och magen och strupen. Den olustiga, okända klumpen i magen, stor nog att fylla varenda centimeter, stor nog att göra mig arg. Ja, jag blev arg. Inte på någon speciell människa eller sak eller plats. Jag bara blev det. Arg. Och så ledsen. Glad, också, förstås. Jag var så innerligt glad för min svägerskas skull, men känslorna var så många, och den där svåridentifierade störst av dem alla.
Det tog en stund, och en hel del meditation, innan jag insåg att den främmande känslan i mitt hjärta och själ var avundsjuka. Jag var grön av avund. På riktigt, nu förstod jag vad folk menade med hela grejen. Hela kroppen var avundsjuk. Varenda del av mig. Petter skulle bli morbror. Min Petter. Min älskade Petter skulle få en systerdotter eller systerson och jag skulle inte på något sätt bli involverad i det hela. Petters blod skulle rinna i barnets ådror. I dess utseende. I dess egenskaper och personlighet. Inte mina.
Vi hade ju suttit där på jul och pratat om barn och graviditeter, alla syskonen. Vi pratade om min och Petters längtan, vem av syskonen som skulle bli först – vi, som varit tillsammans längst; min svägerska, som har allting klart för sig med boende, sambo, utbildning, jobb, ålder, pengar – eller brodern som för tillfället var singel men helt klart kunde kvala in som joker med sitt utseende och framgång på krogarna.
Två veckor senare kom samtalet. Jag är gravid, vi har precis varit till barnmorskan och gjort ultraljud. Jaha. Vad roligt. Vänta, vadå för något? Jag förstår inte. Vi pratade ju nyss om det. Vid köksbordet på annandagen, minns du inte det. Vi pratade om vem som skulle få barn först. Vi, som har längtat i flera år. Vi, som är äldst. Ni, som har allt ordnat för er. Eller brodern, jokern. Och ni säger ingenting, fastän ni nästan visste, en aning som växte sig starkare och starkare ju fler dagar som förflöt. Och nu… är det klart. Ni är gravida. Ni ska få ett barn.
Självklart förstår jag att de ville hålla det för sig själva medan misstankarna grodde. Självklart förstår jag att deras beslut inte på något sätt ska blockeras av vår längtan, självklart förstår jag att det inte finns en rimlig anledning för dem att vänta bara för att vi vill ha barn men inte kan, just nu. De har ju sitt liv, så som vi har vårt, olika livssituationer, städer, husrum, vardag. Och de håller nu på att skapa en familj. Så som det ska vara. Så som det ofta blir när man varit tillsammans ett tag och precis köpt bostad ihop. Självklart gläds jag så otroligt över alltsammans. Jag får klappa magen, dela graviditetssymptom, åkommor och prata framtid, namn, barnvagn, barnvakt, jag vet att jag är lika välkommen som Petter, lika självklar i barnets liv. Men…
Varför river det i mig ändå? Varför bränner det som knivar i magen när jag gått och lagt mig på kvällen efter att ha spenderat en heldag med min svägerska och hennes baby bump, trots att jag varit lyrisk och glad under varje timme vi umgicks? Varför kan jag inte bara vara glad och inget mer? Varför måste jag känna som jag gör? Jag skäms över hur jag känner, för att jag inte bara kan vara glad. Jag skäms över det. Och längtar så fruktansvärt tills det är, blir, vår tur, trots att det samtidigt skrämmer mig från vettet.
Senaste kommentarer