Vägen till

Jag är aktiv i en tråd på Familjeliv, en sån där ”Alla vi med BIM den och den dagen etc etc”. Nu börjar de första i gruppen plussa och jag tänker på min egen situation mellan alla grattis och glädjeutrop. Jag sitter här med lättare molvärk men det har jag ju ändå nu och då så det behöver inte betyda någonting som sagt. Jag hoppas och vill för mycket även om jag vet att det inte tog sig den här månaden heller och Petter är väl glad över det. Han vill också – märk väl det vill han – men vi tar oss inte för det och bostadssituationen är ännu för osäker tycker han, men det har han sagt i sex års tid. Trots att vi bott i en hel del lägenheter genom åren har han aldrig velat inreda efter vår smak då, jag citerar ”vi ändå kommer att flytta någon gång” och ”det är ingen idé att köpa saker då vi inte vet var vi bor om ett halvår och så har vi slösat pengar på det och det i onödan om det visar sig att vi flyttar”.

Jag kan liksom aldrig sätta ner arslet någonstans för att han jämt lever i framtiden, och samtidigt inte kan bestämma sig för vad han vill ha ut av den. Klart jag bryr mig om framtiden men jag måste ju kunna leva nu också, främst nu. Livet är nu. Det är det enda vi vet, att livet är nu. Och jag vill ha barn. Jag har velat ha barn sedan jag var… väldigt ung, men betydligt mer nu på senare år, ju äldre jag blir. Vi pratade om det här om dagen, att jag så gärna ville. Jag har väntat i sex år på att han ska vilja, på att han ska bli redo. Vissa blir aldrig redo. Ingen blir väl någonsin hundra procent redo heller. Men för Petters del… Det går så väldigt långsamt, samtidigt som åren går i rasande tempo. Jag hade gärna sett att vi skaffat barn tidigare och nu när vi ser tillbaka i backspegeln inser vi att timingen vi tyckte var så fel just då i den stunden, i själva verket inte kunde ha varit mer rätt. Petter är allt jag någonsin drömt om och jag är så extremt lycklig att vi får dela livet tillsammans. Att tänka på honom som pappa får mitt hjärta att värka av kärlek. Han säger att han vill ha barn med mig och vi pratar ofta om dem… men vi tar oss inte dit.

Det är så mycket som håller på att snurra där uppe i hans huvud. Vad han vill göra med sitt liv, men han tar sig inte för att göra nåt. Han vill inte välja höger eller vänster och står istället kvar i mitten och ser valen försvinna bort för att han inte tog tag i dem. Min älskade, älskade veliga favoritmänniska. Jag stöttar och pushar och stöttar lite mer, men samtidigt måste det ju vara ömsesidigt. Petter vet att jag har velat ha barn i flera år och han är ledsen för att han inte ger mig det. Hans största skräck är att jag ska lämna honom för att jag vill ha barn och han inte … kommer sig för att skaffa det.

Jag vill inte lämna honom. Men jag vill så gärna ha barn. Det är en så stark biologisk drift inom mig som hela tiden säger det till mig, som hela tiden hoppas och önskar, och därför gör det så satans ont när Petter inte ”vågar” sätta sig i båten med mig. Säga att nu kör vi., älskling Han inser själv att han aldrig kommer att bli så redo så han säger det. Vårt första barn kommer att bli oplanerad och Petter kommer att säga ”vad fan har jag gjort”, inte ”åh vad roligt, vilken grej.”

Och det gör lite ont faktiskt. Jävligt mycket svinont, faktiskt.

Jag önskar ju att han skulle vilja lika mycket som jag. Sätta sig i den där båten tillsammans med mig, vara lika rädd och nervös som jag är, men hålla min hand genom hela karusellen. Vara delaktig. Fråga om dagar och cykler och ägglossning och mens. Inte ligga där och tänka att ”hon kanske blir gravid nu” när vi har sex så att han inte kan njuta av det helt och fullt, bara för att den där tanken ligger där i bakhuvudet hela tiden. Han ser inte en, min, graviditet som något positivt i nuläget… eller någon gång under de sex åren som varit. Han skulle älska barnet med allt han har när det väl föds och när magen börjar synas, men han förstår inte min biologiska längtan. ”Du har ju massor av år på dig” säger han, men tänk om jag inte har det? Jag har alltid velat ha barn när jag är relativt ung, och så vill jag ha flera stycken. Jag vill inte vara 30 när jag börjar och 40 när jag är klar. Nope, nix, nej.

När hans syster får sitt barn kommer han definitivt vilja ha en egen och jag får leva med det, leva med den väntan och längtan. Jag längtar så. Hålla det lilla livet i min beskyddande famn, se Petter med det lilla livet i sin famn och känna hur hjärtat går i bitar samtidigt som kärleken exploderar.

Tänk om det inte räcker? Tänk om det inte räcker för att få honom att våga göra ett eget? Vill, det vill han, men vågar, det gör han inte. Vad fan gör jag då? Om han säger, när vi kommer hem, att ”jo hon var jättesöt, jag förstår att du vill ha en egen” men sen inte nämner något mer? Jag kommer gå i bitar. Jag vill inte välja mellan Petter och barn. För jag skulle välja honom. Jag är så jävla naiv och dum i huvudet så jag skulle välja honom, den största kärleken i mitt liv. Jag kan inte se ett liv utan honom. Men jag kan inte se ett liv utan barn heller. Och jag är väl också skiträdd! Nervös över förändringen det skulle innebära, men det är ett självklart steg i vårt förhållande. I allas förhållanden! Det är nästa steg. Och vi har så vi klarar oss. Pengar, tak över huvudet, familjemedlemmar. Jag måste verkligen snart få möjligheten, annars måste jag gå och prata med något KBT-are, för jag klarar inte länge till med den där själaätande längtan jag är ensam om att bära. Jag klarar inte av det.

Åh varför är han så velig.

Varför tror han inte på sig själv eller sin förmåga eller att han duger till nåt.

Varför vågar han inte gifta sig eller skaffa barn.

Varför.

Fy fan, jag går i bitar redan nu.

Jag sade till honom idag att jag hoppas att det tagit sig den här månaden för nästa ägglossning är jag eventuellt bortrest. Då sade han ”åh fy fan, säg inte så.” Vad i helvete ska jag göra? Det gör så förbannat ont. Och jag är helt fucking jävla ensam om den här längtan. Ingenting hjälper. Det blir inte bättre. Det försvinner inte.

Det försvinner inte.