Antalet gympass mellan ägglossning och beräknad mens

Gud och hans moster. Jag körde ben idag på gymmet tillsammans med min man och han visade mig gamla övningar jag liksom glömt bort. Det brände i benen, låren blev stumma och stela och jag har mått lite illa sedan vi kom hem bara för att jag blev så slut. Trött och slut. Fyra bra pass på raken, vad är oddsen på det? Även om passet för två dagar sedan slog alla rekord i hur bra det var. Imorgon kommer jag inte att kunna gå. Än mindre sätta mig på dass. Än mindre waddla nerför trappan till duschen. Än mindre cykla till utvald, förvald destination för jobb, för nu är helgen slut.

Jag ska, om jag ej får något sms om jobb, ta datorn och cykla ner till Espresso House imorgon. Sitta där och skriva så får benen värka hur mycket de vill. Jag har skrivit två sidor idag. Nytt kapitel, eller det senaste kapitlet, det där om när hon precis hört spökkvinnan – den ordinarie Magdalenas – gråt, och hela världen brakade samman timmen efter det. De diskuterade, gnabbade, som vanligt, och sedan kysste han henne som att hans liv hängde på det, som att han inte kunde gå en minut till utan att återigen känna smaken av det som var henne. Och hon sade det. Lade det vid hans fötter.

Innan han gick. Innan det som kom efter den där kyssen skulle få honom att gå därifrån, stänga dörren, såra och slita, förgöra och förstöra. Nu möts de igen. Några timmar senare. Och där är jag nu. Där han precis gripit tag i henne när hon rullat bak ögonen och försvunnit in i en illusion av det förflutna som skrämmer honom från vettet, som gör henne ännu mer tillbakadragen och säker på sin sak, trots att hjärtat skriker efter motsatsen.

Ni läsare förstår säkert inte ett dugg, och det är inte meningen. Inget av det är meningen, varken oförståndet eller att skriva i gåtor. Jag är bara så slut i kroppen. Ska meditera med deep sleep music om allt det här som är idag. Jag hoppas färdigställa den där boken snart. Se den flyga iväg på egna vingar till förlagen. Det är dags nu. Snart. Jag måste släppa taget snart. Jag måste färdigställa den.

Imorgon.

Imorgon har jag också ägglossning enligt appen, men jag tror att jag kan ha det idag. Jag är inte säker. Ibland är jag inte säker. Alla månader är inte lika precisa, lika symptomrika. Det är, i så fall, sex gympass kvar innan jag kan testa mig om det faktiskt blev något av valborgsmyset. Gud, så löjligt det låter. Jag ska låta bli att tänka på det, i alla fall redan ni. 20% chans att bli gravid när man verkligen prickar in ägglossningen, det låter och är föga lite. Puh, jag är för trött för att orka fundera över sannoliktheten, över chanserna. Det blir vad det blir. Dumt att hetsa upp sig också. Dumt att bli placebogravid ännu en gång.

Nu ska jag vila lite. Ögonen går i kors. Jag vet att klockan är rätt mycket för en tupplur men åh så skönt det vore. Kroppen skriker efter vila och ro. Och det ska den få, efter detta gympass. Imorgon bär det av ditt igen. Efter, eller före skrivandet. Eller jobbet. Sex gympass alltså. Vi får se.