Header Image

Vägen till

Hej och välkommen hit, nya som gamla vänner. Jag och P, som bloggen startade med, gick under våren 2019 skilda vägar efter nästan åtta år tillsammans och jag har nu hittat lyckan och kärleken i James, mannen som fyller hela min själ med glädje och livslust. Vi halkade bokstavligen talat in i varandra efter en längre tids vänskap och den knuffen, den plötsliga omfamningen, var det som behövdes för att helt ändra kurs. Den lilla larven blev en fjäril när jag öppnade mitt hjärta, lyssnade till min egen röst och gjorde det jag själv ville. Nu väntar vi vårt första barn tillsammans, mest troligen en liten flicka som kommer att födas under midnattssolens glödande strålar någon gång i juli. Det liv jag alltid önskat mig är nu här, sida vid sida med mannen jag önskar och hoppas och vill leva resten av mina andetag bredvid. <3

If I look back I’m lost

Publicerad,

Jag är redan ledsen över att sommaren snart är slut och den har inte ens börjat än. Eller jo, vi är precis i startgroparna för den, det ska bli 28 grader idag. Men jag känner mig så stressad för insikten att jag måste hinna njuta ordentligt av häggen som blommar och allt det som är försommaren innan den försvinner.

Så idag tänker jag snöra på mig mina gamla, trogna löparskor och bege mig ut på en långsam runda, köpa lite solskydd och sen sätta mig med bikinin i solstolen och bara… sitta där. Jag har jobbat heltid hela veckan och nu är jag så trött i kropp och huvud. Kom inte till ro igår kväll utan låg och vred på mig i två timmar innan jag måste ha somnat.

Jag skulle gärna somna om ett par timmar, men först ska jag smälta maten och sen bege mig ut på min runda. Nästa helg är det ägglossning om cykeln inte rubbats efter missfallet. Det kanske låter sjukt att höja huvudet mot nästa anhalt redan nu, precis när kroppen slutat blöda, men vad ska jag göra? Gräver jag ner mig blir ingenting gjort och det tjänar ingenting till heller. Jag vill vara gravid nu. Jag vill bära och skapa ett liv. Det var inte menat att detta riskorn skulle komma till oss och det var så tidigt i graviditeten jag fick missfall. Ja det smärtar så otroligt men jag måste kämpa mig vidare, upp ur gropen.

Upp med hakan, huvudet, sinnet. Själen fick sig en törn, tårarna flödade under början av veckan men nu har jag slickat mina sår och tar igen vad jag missat nästa månad, eller månaden efter det, eller den som följer den. Jag måste. Jag kan inte älta. If I look back I’m lost. Framåt. Framåt. Nutid, men också framtid. Någon dag blir det vår tur och barnet kommer att vara anledningen till varför det inte funkade med någon av de tidigare graviditeterna. Han eller hon kommer att visa oss att det var väl värt att vänta, att det var självklart att det var han eller hon som skulle bli vårt första barn. Jag längtar verkligen dit.

Nu ska jag faktiskt trotsa det fantastiska vädret och somna om en stund. Sen blir det på med skorna och så iväg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *