Vecka 35: På förlossningen
Midsommarafton blev inte riktigt som vi planerade för, då jag vaknade med värkar. Inget blod, ingen slempropp eller vatten som sipprade men ändå tydliga sammandragningar. Vi slutade ut att åka iväg till platsen där vi menade fira midsommar och stannade hemma istället. Tur var ju det, för värkarna eskalerade under dagen och när klockan blev 14-15 så ringde jag in till förlossningen. Då hade jag superont i ryggen, i mensmagen och i ljumskarna och varje värk fick mig att kvida. De kom med 2 minuter och 30 sekunders mellanrum och varade i en och en halv.
Fortfarande inget blod, slem eller vatten men vad gör man när det gör så jävla ont? Jag vet inte hur det ska kännas. Hur latensfasen känns eller agerar, det är mitt första barn liksom. Väl på plats kopplades jag upp till ett ctg som detekterade tydliga sammandragningar (jag var som en sportbil, gick från 0-100 på 2 sekunder haha) och bebisen rörde sig knappt, efter att ha sprungit runt i magen hela dagen. De såg att jag var allmänpåverkad och alldeles svettig när sammandragningarna kom.
Jag fick kallt vatten att dricka, läkare och barnmorskor buffade på magen utan reaktion så jag fick kopplas lös och göra ett ultraljud. Tappen var opåverkad och bebisen nöjd och glad där inne – värkarna berodde inte på att jag höll på att föda barn utan mest troligt hade urinvägsinfektion. Jag hade även svampinfektion och när vi hade sex tidigare under dagen, när mensvärken ändå bara var molande, så måste det ha retat tappen ännu mer som satte igång signalen om de falska värkarna.
Så jag fick Bricanylsprutor och en dos antibiotika och kopplades upp på CTG igen. Sammandragningarna dog ut inom tio minuter. Så. Så. Skönt. Det var bara ljudet av massa härliga sparkar och underbara hjärtslag som fyllde rummet. Därefter blev jag beordrad vila och viloläge hemma och inget sex (haha) förrän vecka 37+0, ifall att det skulle betyda att tappen blir ännu mer uppretad och värkar som inte ledde någon vart skulle trötta ut.
Så nu väntar vi. Jag tar det lugnt. Ännu mer lugnt än innan. Jag ligger i soffan, går ut på långsamma promenader, åker och badar och solar. Vi gick in i vecka 36 idag och det är inte alls lång tid kvar nu tills vi får träffa honom, vår lilla bebis. Jag längtar så enormt mycket nu, vem han kommer att vara, hur han kommer se ut. Första mötet och ögonkontakten mellan mig och honom och mellan honom och min sambo; bebisens pappa. Wow. Magiskt. Snart är dagen här. En månad kvar nu lite drygt. En enda månad.
