Vecka 32

Midnattssol. I princip. Himlen brinner i guld och orange genom natten, solen försvinner aldrig helt innan den dyker upp igen mellan träden. Jag vaknar flera gånger per natt och behöver kissa. Njuter av att ändå få sova någorlunda, sova när jag vill, sova hur mycket jag vill (den dagliga tuppluren är given). Det lär ändras snart. Hela livet lär ändras snart.

Vår son, vår älskade son som blev en dotter som blev en son igen och på riktigt, med bildbevis den här gången, växer, sparkar, fäktas och gror. Nu är det inte många veckor kvar. Det mesta är klart. Några filtar ska inhandlas, en skötbädd, amningsinlägg och kräm för såriga bröstvårtor. BB-väskan packas på onsdag. Jag går på mammaledighet på tisdag.

Nära. Ändå så långt borta. Jag njuter. Allt vad jag kan. Av här och nu. Att vara gravid. Att vänta på baby A. Snart händer det. Jag kan inte förstå det. Ändå slickar jag i mig varje sekund, tacksam över hur bra jag får må och hur bra jag mått under denna graviditet. Jag vet att det kan förändras. En dag till en annan. Bebisen, vår bebis, så efterlängtad, älskad, redan nu. Jag kan verkligen inte ens föreställa mig hur det kommer vara att få upp honom på bröstet. Möta honom för första gången. Jag kan svära på att livet stannar för en sekund. Att ingenting längre blir sig likt. Att allt jag gjort och allt jag kommer göra nu får ge utrymme till den lilla kaninen i mina armar, som jag ska älska i resten av mitt liv. Hur förklarar man den kärleken? Hur är det ens möjligt?

Åh vad jag längtar. Tiden går så rasande fort. Jag hinner inte med. Åtta veckor. Åtta korta veckor kvar (som alla säger kommer gå så plågsamt långsamt). Sen. Sen kommer han. Vår son.