Vägen till

Vecka 32: Skrämselskott och prematura, regelbundna värkar

Igår var vi till barnmorskan och satt där i 1,5 timmar. Tiden bara försvann. Vi gjorde tester, lyssnade på hjärtat, kände hur bebisen låg (huvudet ner och långt ner i bäckenet) och pratade förlossning, smärtlindring, eftervård och vad som händer med mig och bebisen med tanke på diabetesen. Alla föräldrakurser är inställda så informationen delas den vägen istället, jättekul och lärorikt. Jag/vi fick bland annat lära oss att jag inte behöver kämpa hemma lika länge som en frisk föderska om jag känner att jag inte klarar av det, allt beror på blodsockret och att de inte vill att det ska svaja iväg.

Även att de efter förlossningen kan gå iväg med lille A en stund för att mäta blodsocker och ge tillmatning om han visar tecken på lågt blodsocker. Det hade jag ingen aning om och blev trygg av den vetskapen, då barnmorskorna/läkaren kanske inte har tid att säga att nu måste vi gå iväg och mäta blodsockret om bebisen har en rejäl hypo. Älskade barn. Förhoppningsvis går allt bra och jag får upp honom på bröstet direkt.

Under tiden barnmorskan klämde och kände på magen vaknade bebisen till liv och sparkade vilt omkring sig och när hon kände på huvudet nere i bäckenet gjorde det lite ont, men inte mer än så. Jag kände mig glad och lycklig när vi gick därifrån, plockade lite när vi kom hem, vilade och tänkte bara ”gud vad mycket ork jag har, vilken fantastisk dag det är” och tänkte en snabb tanke att det nästan kändes som att han skulle komma ut, bara en hunch ni vet. Då jag hört att mamman ofta är full av liv dagen innan förlossningen startar.

Tja… Spola tiden tre timmar och jag fick en molande mensvärk. Jag kände av några värkar i enlighet med de barnmorskan berättat om, latensfasens början liksom. Så jag la mig och vilade. Hade fortfarande värkar som kom och gick ganska regelbundet. Ställde mig och lagade mat och värkarna fortsatte. Jag var inte särskilt hungrig, åt inte särskilt mycket. James bad mig lägga mig i soffan en stund och där laddade jag hem en värktimer. De första klockade värkarna såg ut såhär och fortsatte med samma intervall.


Låg i soffan i en timme. Fortsatte klocka. Såg ganska fort att värkarna var ”regelbundna”. Fick notiser av appen att jag skulle kontakta sjukvården och ta mig in till förlossningen, men samtidigt ville jag såklart dumt nog inte vara till besvär och var heller inte säker på att det VAR äkta värkar. Kanske bara var bajsnödig? Så jag gick på toaletten. Hände ingenting. Gick och duschade. Värkarna slutade inte. Här någonstans fick jag lite panik. Bbväskan var inte packad. Mat ej inhandlad. Disk, städ, allt sådant väntade på oss att ta tag i. Massa skoluppgifter kvar att göra.


Och vecka 32! Inte kunde det hända nu. Det var alldeles för tidigt. Bebisen var inte färdigutvecklad än på några veckor. Jag sa till James att värkarna fortsatt. Han kom in och masserade mig och magen vid 21. Då hade jag panikpackat väskan och pratat med några gravida vänner som typ skrek åt mig att ringa in till förlossningen då värkarna var så regelbundna. Men jag var så rädd. Rädd för vad som skulle hända. Rädd för vad som kunde hända. Rädd för vad som var på väg att hända. Den där tanken jag hade om att han kanske skulle födas idag kom tillbaka och gjorde hela mig perplex.

Halv tio fick jag en värk som jag behövde andas genom. Sedan ännu en. James packade sin del av väskan. Ifall att. Vi hade ingen bbmat, ingenting för honom att äta ifall det skulle vara på gång på riktigt. Han la sig bredvid mig. Strök mig över magen igen, googlade fram numret till förlossningen. ”Nu ringer vi”, viskade han. Jag kröp ihop i hans famn, under hans hand som rytmiskt smekte magen. ”Om jag får en till värk som gör ont, då ringer vi”, lovade jag, stöttad och lugnad av hans närhet. Och… Värkarna slutade. Mensvärken försvann.

Sån jäkla lättnad!!!! Jag ringde barnmorskan imorse och hon sa att om det blir så igen så ska vi åka in på en gång då tappen kan ha blivit påverkad. ”Värkarna var väl relativt oregelbundna och kom med fem minuters mellanrum?” frågade hon. ”Nej, sade jag, varannan minut och höll i sig i 1,5.” Då rådde hon mig till absolut vila idag och om jag fick minsta lilla känning så skulle jag ringa in till förlossningen.

Jag tänker definitivt lyssna på henne. Om det blir så igen eller att jag får mensvärk som igår kväll så kommer vi åka in. Bara för att se så att allting är bra. Bebisen sprattlade på som vanligt igår och idag har det varit full rulle så han verkar må prima, men jag ska hålla ett öga på mensvärken och sammandragningarna. Kalla mig dum eller idiotisk men jag är förstagångsförälder och har ingen aning om hur det ska kännas eller vara, visst att prematura värkar inte är särskilt bra att ha men hur ska man veta om det är det eller bara sammandragningar som sträcker i hela magen? Livmodern ska ju öva sig inför förlossningen. Hur vet man vad som är mycket, lite, för mycket eller när latensfasen verkligen är här? Nu har jag i alla fall fått vetskap om att jag ska ringa in och att jag inte är till besvär om jag gör det. Så nästa gång… då blir det kontroll, vilket det även blir på nästa inbokade ultraljud om två veckor drygt.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats