Väntar, väntar inte

Vad skriver man när man väntar och samtidigt inte? Jag lider för stunden av kli, vilket återkommer ofta och som jag ska börja behandla med antibiotika imorgon. Känns lagom kul att ha sex då. Brinner. Ni vet. Kul att ens försöka försöka då. Aj aj. Ja ursäkta men ändå inte. Det är ju så det är. Ägglossning om en vecka och jag ska ligga i medan bitarna av mitt krossade hjärta rasslar i bröstet då lille L ligger två meter ovanför våra huvuden och knöser i sin spjälsäng.

Det var meningen att vi skulle få barn samtidigt. December 2017. Tydlig tydlig ägglossning. Sex, tre gånger på två dagar. Väntan. Ont i brösten. Sprängont. Visshet. Vetskap. Snälla, snälla. Negativa test. Snälla, snälla. Mens på nyårsdagen. Första januari 2018. Medan J ringde och sade att hon var gravid.

Helvete.

Helvete i mitt bröst.

Barnet är perfekt. Den vackraste bebis jag sett. Så självklar. Och han kommer att krossa mitt hjärta sekunden han läggs i min famn och det finns inget jag kan göra åt det för det är så det är. Medan kärleken strömmar bankas hjärtat sönder och tårarna lär tryckas ut ur mina förrädiska ögon utan att jag kan stoppa det.

Ett år. Hur kan det redan ha gått ett år? Nio månader sedan P slutade bry sig om att dra ut precis innan han kom… Nio månaders sex med knasiga cykler så det är klart att vi missat när det inte går att säga 29 dagar då det lika gärna kan vara 24 som 34.

Nu har dock min mens börjat vandra upp, tillbaka, i 5 dagar precis som under tiden jag åt ppiller. Cykellängden var då ca 30 dagar plus minus en två dagar. Så, well… Jag hoppas inte längre. Kroppen gör ju det. Jag får stå ut med det. Det blir inget. Det händer inget. Varken med eget boende eller med äggen. Jäkla lusigt. Antar att det inte är meningen och allt det där. Hoppas antibiotikan hjälper.

Har noll sexlust just nu.