Träning nu och då och minnen från förr
Hålet i magen är mindre nu. Jag fyllde upp vattenflaskan med tre stycken Resorb innan jag snörde på mig skorna och lyckades träna bort det där hålet helt och fullt. Benen var stumma och trötta när jag promenerade de dryga 1,5 km hem. Det gick långsammare och långsammare för varje meter. Ryggen orkade inte riktigt hålla sig upprätt och snöslasket, det som två timmar tidigare bestått av tio cm kramsnö nyligen nedstoppat på marken av den säsongsförvirrade Kung Bore, var nu rännilar av vatten utefter vägarna. En passerande bilist sänkte farten och tog ut svängen när Vänern bredde ut sig nedanför ett farthinder.
Jag gillar sådant. Medmänsklighet. Det kostar så otroligt lite och är så oändligt värdefullt. Speciellt när jag rörde mig i en sköldpaddas hastighet och precis hade duschat och tagit på mig nytvättade kläder. Inte för att jag bryr mig om precis det. Jag jobbar ju på ett ställe där man alltid har någon sorts geggig substans någonstans på sig. Men att hon tog ut svängen och minimerade det sprutande snöslasket var så väldigt tacksamt för den långsamma sköldpaddan på gågatan alldeles intill.
Det gick väldigt bra på gymmet idag, trots håglösheten jag känt i ett par dagar. Det blev veckans fjärde träningspass sett från söndag. Två pass skidor och två pass styrketräning, jag hoppade faktiskt cykeln igår och tar den imorgon istället. Marklyften gick så bra, jag fick ett sådant härligt pump som efterföljdes av chins med det tunnaste gummibandet, djupa benböj, militärpress och lite mera axlar. Det är så överjordiskt skönt att träna, att röra på sig. Det går snabbt att ta igen förlorad tid.
Av året vi spenderade i regnskogen besökte jag gymmet… en gång, men då var receptionen stängd så det blev inget mer efter det. Jag sprang istället längs den 15 km långa sandstranden. Jag promenerade flera mil i veckan efter samma sandstrand med vår älskade hund som simmade bland vågorna. Jag njöt av yoga i vattenbrynet och kroppsviktsträning i parken under tidiga mornar eller sena kvällar när värmen sjunkit med några få, tacksamma grader. Jag simmade i havet. Jag svettades floder på grund av den tropiska luftfuktigheten på 80-90%, hade ett tungt arbete och sov som en klubbad säl 20:30 på fredagskvällarna.
Jag saknar det livet. Det är svårt att tänka sig att vi ens levde där och då med vågorna och palmerna och hettan och luftfuktigheten. En dag ska vi tillbaka dit, skaffa oss ett alldeles eget strandhus… Men då ska jag ha gymmet i källaren bortom alla heta solstrålar, och AirCon inställd på maxfläkt och underbara, ljuvliga, isvindiga 18 grader. ?