The many miles we walk

För ett år sedan typ satt jag och J och pratade om graviditeter. Jag trodde att jag var gravid. Du var gravid. Jag fick mens. Och jag grinade.

I mars slutade du, P, skydda dig. Slutade vi skydda oss. I mars träffade vi dig, J, och din lilla kula. Jag grinade.

I juli väntade du, I, och jag på vår gemensamma BIM. Jag fick mens. Det fick inte du. Du plussade. Det gjorde inte jag. Jag grinade.

Alla dessa spökstreck. Månad efter månad. Försenad mens. Försenad ägglossning. Sedan mens. Mens mens mens mens. Jag grinade. Alla gånger. Inombords. I själen. Längst in.

I augusti föddes du, L, så liten och perfekt. Jag grinade.

Imorgon i december ska du, M, testa dig och jag tror du är gravid. Jag gråter.

December är här och jag är inte gravid. Än. Jag hade aldrig trott att jag skulle vara såhär gammal innan jag fick bli gravid. Innan pluset skulle komma till vårt hus. Innan vi skulle få ordning på våra liv. Att jag kommer vara ännu äldre innan jag plussar.

Att det alltid kommer vara saker i vägen. Utbildningar, tävlingar, svärmödrar, husliga ting, manliga velanden, temporära boenden. Medan åren går. Livet händer och jag sitter inte i båten ens. Jag står kvar och ser båten, tåget, gå och jag följer inte med. Jag är inte glad. Jag är så satans ledsen hela tiden. Inget är kul. Jag vill inte ha vinter vill inte bo här vill inte ha julångest vill inte vill inte vill inte jag vill springa på stranden igen medan jag ännu är ung och snygg. Bo där solens strålar alltid värmer min frusna själ. Ha en liten palt på bröstet och smeka hans lilla näsa.

Varför är jag inte glad? Varför har jag klumpen i halsen hela tiden?