Den där väntan som ingen av oss kan säga vad det är vi väntar på
Och hon plussade. Precis som jag sade. Precis som jag såg framför mig och kände när jag såg henne framför mig. Om det är min mediala förmåga eller inte, gravidradarn eller bara omärkbara signaler som hjärnan ändå snappar upp låter jag vara osagt. Men jag visste liksom redan… jag kände det så starkt. Min älskade vän, som gått sida vid sida med mig i ett helt år snart, genom snarlika cykler, genom spökstreck och frustration och glädje och visdomsord… är nu gravid.
Och jag står kvar här som vanligt vid sidan om. Ser tågen gå, ett efter ett. P var inte sugen imorse och åkte och jobbade. Bad om ursäkt för att han ”sabbade min planering” men ärligt talat känner jag inte alls av ägglossningen så mycket. Mer än lusten. Jag är ledsen och skör, men också on top of the game. Känner mig snygg och full av lyster i hår och ansikte. I mina rörelser. I det jag säger. Jag sade till P att jag inte menar att planera det så, att jag bara vill njuta av att ha sex under den här veckan när jag är extra sugen. Så jag får klä upp mig ikväll och hoppas på att vi myser till det, sedan igen på måndag. Tog rosenrot igen i morse. Ska ta en ikväll tills äggvitan kommer.
För jag vill inte stå kvar här längre på den frusna kalla perrongen. Jag vill sätta mig i tåget med alla nygravida kvinnor och följa med det i nio månader. Packa gravidväskan med alla bra att ha-saker och sätta mig på ett ledigt säte. Jag vill inte vänta. Vänta på vad? Vänta på det som inte sägs. Väntar på något som inte finns, som inte sägs. Varför ska mina tankar och min biologiska längtan vänta på något som inte går att se? Vi har väntat i sju år utan att veta vad det är vi väntar på. Bättre tider. Bättre förutsättningar. Well, det är det här vi har. Idag. Precis som jag skrev igår. Idag är det enda vi vet att vi har. Och ser jag på vår tillvaro idag ser jag inte massa hinder. Jag ser en rätt så självklar möjlighet.
P jobbar heltid. Nästintill. Får mycket OB. Jag får CSN och lån. Vi får hyra hela huset från och med januari. Visst, det är inte ”hemma”, men det är en plats att bo på. Och vi har varandra. Så mycket. Så hårt. Det slutar inte. Han fyllde mitt liv med färg och jag vill inte leva i en svartvit värld. Så vad är det vi väntar på? Att själva mogna? Att gå igenom det här tillsammans? Att någon annan ska säga att jo, nu är ni gravida, här är er tågbiljett. För P kommer aldrig säga ”joooo fan nu kör vi”. Jag tror att jag behöver höra det. Jag tror att jag behöver ha med honom bredvid mig där på tåget, lika förväntansfull som jag. Nervös, visst, men förväntansfull och glad.
Inte ”livet kommer bli så annorlunda.” Han bromsar och jag gasar även om han också vill – men vill han tillräckligt mycket? Någonstans inom mig tror jag inte det. Jag förstår att det sätter en kil mellan vissa par, för längtan är så stark. Varje missad möjlighet en tagg i själen och varje mens ett fejkat leende och högt hållet huvud ännu en gång och orden ”det gör inget” när spegelbilden på insidan säger ”det gör så förbannat ont men jag säger ingenting för det är min sak att bära, min ryggsäck att hålla uppe”. För varje månad blir längtan större och större. Jag kan inte göra något åt det. En del av mig vill äta ppiller för att hoppet då är helt och hållet bortsopat, men då vinner ju demonerna. Då vinner ju den där ”väntan” som ingen av oss kan säga vad det egentligen ÄR vi väntar på.
Jag hoppas inte längre. Jag är trasig på insidan. Jag orkar inte hoppas. Det gör för ont. Det gör alldeles, alldeles för ont.