Att girigheten förgör vår värld och vad som händer sen

Nu sitter jag ute vid solväggen och låter solen trolla fram mina fräknar. Näsan är alldeles prickig redan och det sprider sig så sakteliga över kindbenen, just under ögonen, i en vid båge. De är knappt märkbara på långt håll. Jag har ingen porslinshy. Jag har en levande människas hy, en människa som inte bryr sig om att dölja sånt som visar på liv. Där finns gamla ärr från olyckor jag återhämtat mig från – bland annat ett just invid ögat där min dåvarande häst var fyra millimeter ifrån att göra mig permanent blind. Där finns fina linjer och små, små skrattrynkor. Där finns födelsemärken, ett brutet näsben som nu helat ihop sig. Klara, melerade ögon. Smala ögonbryn i mjuka bågar. Kindben som förstoras och rundas av när jag ler. Dimples på vardera sida. Vad heter det på svenska? Skratt… någonting… gropar. Skrattgropar.

Jag sitter här ute och tänker på att det finns en mening med att vi är här. Det finns en mening med att just jag är här. Jag tror att det är meningen att jag ska skriva, och att ta hand om barn. Jag är mamman i gruppen. Hönsmamman, ibland. Jag ser efter mina vänner. Jag vill att de har det bra. Jag njuter när de mår bra. Jag njuter av att ta hand om småbarn i mitt arbete. Det är nog mitt kall.

Att göra någonting för min egen del och att göra någonting för andras. Jag tänkte på det när jag gick hem från gymmet sist. Om världen skulle gå under. Om all teknik skulle slås ut. Elektriciteten, internet. Vi skulle inte lära oss ett skvatt. Ledarna i världen skulle fortsätta slåss om makten. Säga att det är their way or no way. Fortsätta leva i sina luftslott högt där uppe, förskjuta de som inte tycker som dem. Vi skulle inte lära oss ett skvatt. Inte gå tillbaka till naturen för att fortsätta våra liv där vi levt i flera tusen år, farma, bruka jord, odla, jaga, slakta, salta in kött, hänga upp det på tork, göra madrasser och fällar av djurens päls eller lin eller bomull. Vi skulle ha mycket kvar av den industriella världen. Järnspisar till exempel. Massor av konserver, sängkläder, rakhyvlar, schampo, mediciner. Kunskap om saltets viktiga egenskaper, kunskaper om vikten av rent vatten.

Men skulle vi lära oss någonting av det? Skulle världen bli annorlunda, eller skulle ledarnas girighet fullkomligt förgöra oss? När hela världen rämnar och pengar förlorar sitt värde, vad har de då kvar förutom en svindyr kostym? Kan de bygga upp en ny värld med hjälp av sina välmanikyrerade händer och porslinshy? Kan de få andra med sig?

Kanske behövs det en apokalyps för att vi alla ska bli jämlika och börja bry oss om sånt som verkligen spelar roll. Naturen, vårt ursprunglig och vår planet. Vi har bara en. Och vi förgör från ständigt. Pengar är vad som förgör vår planet, förgiftar hav och skogar och ozonlagret. Mycket vill ha mer. Girighet. Makt. Mer, bara mer. Spela roll att klänningen jag vill ha gjordes av barn i en smutsig fabrik i Bangladesh, av barn som får fem kronor om dagen för att sy tills fingertopparna blöder. Jag blir ju snygg. Jag bryr mig väl inte om vart klänningen kommer ifrån.

Spela roll att julskinkan vi äter kommer från industriellt uppfödda grisar som äter upp varandra pga stress. Som bor fem stycken på en kvadratmeter och står där tills de tas iväg till slakt, bara för att jag måste ha julskinka annars blir det ingen riktig jul. Att min lax är uppfödd i fångenskap i Norge, packat i Kina och sålt i Sverige. Spela roll att jag beställer tio paket i månaden från Wish, och bidrar med 120 flygresor tvärs över planeten varje år. Jag får ju mitt pissbilliga mobilskal.

Vi lever våra liv med en telefon fastklistrad framför näsan. Hela tiden, konstant. Vi lever oss in i andras liv genom skärmen istället för att leva vårt eget. Istället för att känna solens strålar mot ens vintertrötta hy måste vi skriva om det. Istället för att bara sitta här mot väggen. Lyssna till moder jord när hon vaknar för dagen. Lyssna på alla ljud. Alla fåglar. Snön som droppar ifrån taken. Flugorna och humlorna som just fötts.

Jag är precis likadan. Jag lever också mycket av mitt liv i den där telefonen och jag gillar det inte. Jag har ju allt jag behöver precis här. Min sambo. Vårt hus. Vårsolen. Jag måste verkligen bli bättre på att lägga ifrån mig den och fokusera på vad som verkligen är viktigt och spelar roll här i livet. Gör det du också. Mobilbanta. Du är inte din telefon. Det finns så mycket mer att se. ❤️