”Du kommer aldrig kunna få biologiska barn”

Jag har alltid varit en sådan där person som oavsett motgång snabbt reser sig upp igen, skrapar av dammet och gräver ner fötterna i marken. Jag kan falla och ibland faller jag hårt, men jag reser mig alltid upp igen. Skamfilad, sårad, skadad; men upp på fötterna ska jag. Jag är lite hypokondrisk, har blivit det på senare år, men jag klagar sällan på smärta och är blygsam med måtten när jag beskriver hur ont det gör, får så ont gör det väl ändå inte, eller? Tack och lov har jag varit skonad från större allvarligheter; jag har spräckt hakan, brutit några fingrar, slagit knäet och axeln ur led och knäet var helt klart en jävla femtiotvåa på den tiogradiga skalan.

Yttre påfrestningar kan jag hantera. Jag kanske deppar ihop först, men sen är det snabbt upp på fötterna igen. Körtelfebern tog lite mer än en vecka att kravla sig ut genom; när en vecka hade gått utan att jag fått i mig mer än Treo och mandariner sade jag mig själv att nu var det nog. Jag är sådan. Envis, tjurig, ibland så tjurig så det slår bakut och jag skiter i det jag skulle nå fram till, jag vänder andra kinden till och tittar aldrig åt det hållet igen. Jag skulle säga att jag är rätt tuff när det kommer till sådant; sår och skador och kroniska, livshotande diagnoser vid misskötsel,. Två gånger har jag fallit och inte hittat vägen upp ur hålet på mycket länge. Det ena var när mitt ex gjorde slut och det andra när mina föräldrar plötsligt bestämde sig för att skiljas.

Att inte kunna bli gravid, eller att försöka så länge så tiden före försökens början inte längre existerar. Det skulle vara den tredje. I mitt förra inlägg sade jag att det inte är bra att gräva ner sig i negativa tankar bara för att det inte tog sig den här månaden heller, Men vi är ju alldeles precis i början av berg och dal-banan. Vi har ännu inte sett mensblodet som vår största fiende, inte känt kramperna av ännu ett missfall, det sjätte på raken, eller ett sent sådant precis efter att man berättat för allmänheten att man ska ha barn. Inte förlorat ett barn i magen som vi fått föda fram trots att vi vet att hennes första skrik aldrig kommer fylla salen vi blöder, svettas och gråter ut henne i. Vi har inte suttit hos fertilitetsläkaren som med medlidsamt uttryck, eller kanske neutralt, säger att de hittade fel på proverna. Spermierna är inte livsdugliga. Du har inga ägg kvar. Din kropp producerar inga ägg. Dina äggledare är så dåliga att ett barn aldrig kommer att kunna befruktas och överleva där inne. Du kommer aldrig att få bli en biologisk mamma. Du älskar din man innerligt och intensivt men han kommer inte att kunna ge dig några barn.

Vad gör man då? Vad säger man? Det finns inga ord. Bara ett tyst medlidande, en stund i total tystnad. En mental hand över axeln som i verkligheten bara hade skakats bort för att det hade känts för slutgiltigt, för äkta, för att det hade satt ord på de tankar man vägrar tänka. För att det hade släppt ut alla de tårar man inte vågade släppa ut med risk för att de aldrig skulle sina. Tårar som snart kom att fylla hela rummet man befann sig i, tårar som snart dränkte en när den sista luften gick ur en. Om jag hade fått höra de orden av en läkare. Du kommer aldrig att bära ett barn. Jag vill säga att jag hade dött. Att jag inte hade klarat av det, varken insikten eller att leva med det i resten av mitt liv; men det hade jag. På något sätt hade jag ändå överlevt, även om det krävt många lager med mattor, många, många timmar hos psykologen, förmodligen total självdestruktion, depression och… ett liv som aldrig mer skulle bli sig likt. Man överlever, hur jävligt det än är, men att vara positivt inställd? Det tror jag inte att jag hade fixat. Inte på mycket, mycket länge i alla fall.

Som tur är lever jag inte med de orden i min hjärna eller verklighet. Med stor sannolikhet är det inget fel på mig eller på P. Och är det de får vi ta det då. Just nu är vi här, han och jag. Just nu är det alldeles perfekt Längtan efter en liten finns där, hela tiden, mer hos mig men också hos honom, och jag hoppas verkligen att det snart händer för oss. Det är ingen brådska, ingen stress. Och det fina är att om läkaren säger att det inte är något som är fel, så lever fortfarande hoppet. Hoppet är det sista som överger oss. Glöm aldrig det. Tillåt dig själv att falla när marken vibrerar, men res dig upp igen. Det är inte för sent. Hoppet lever. Håll huvudet högt. Visualisera den där bebisdoften i din famn en ruggig oktobermorgon iklädd raggsockar och en mjölkfläckig morgonrock. Vi ska nå dit, allihop. Vi ska banne mig göra det.