Jobb, barnnamn och att blicka högre
Jå, nä, någon lugn skrivarstund på Espresso House blev det inte. Jag blev bokad för jobb alla tre dagar och ska boka in introduktionen för ett annat jobb nästa vecka fast jag inte är sugen men introduktionen avslutas med en uppföljning om hur jag upplevde det hela och går när som helst att backa ifrån. Jag kommer att ha mänskligt liv i mina händer och därför tvekar jag lite, men vi får se, än är det inte imorgon och än behöver jag inte ringa någon alls.
Jag sitter där jag oftast alltid sitter och skriver, i vår mintgröna soffa. God of War spelas upp på teven. Petters profil är fokuserad, inne i vad än han nu gör – jag får inte se just precis nu, ifall att jag kommer att spela det sen efter, vilket jag absolut definitivt ska, så jag sitter bredvid honom, luktar på honom och känner hur len han är på överarmen, precis där t-shirten slutar. Jag är trött. Musklerna värker i brösten och i axlarna. Ryggen, magen. Jag räknade bakåt och insåg att jag har tränat fem gånger sedan i fredags. Vilodagen var därför dubbelt så efterlängtad. Jag älskar att röra på mig men att ligga som en plattfisk i soffan iklädd Petters gigantiska tröja, mjukisar, lodis i hela ens uppenbarelse, med choklad och te med grädde är ju fantastiskt fantastiskt, det också.
Såna kontraster att det ger en whiplash men ändå så perfekt naturliga, motpoler som hör ihop. Yin och Yang. Svart och vitt. Och en jävla massa gråskalor. Släng in bra mat, sämre mat, mat utan etiketter, vardagsliv och författarskap i mixen v träning, löpturer, närhet, skratt och vibrerande glädje och där har ni mig. Uppklädd till tänderna med höga, svarta, fuck me-heels i läder och en klänning som matchar skor och kurvor. Lodis och ett ansikte bart från smink, rödögd av allergi och mitt hesa, häftiga skratt genom vardagsrummet medan Petter ilsket och plötsligt utropar men kukfittas kött-korre med fem utropstecken och jag tappar nästan telefonen. Kontraster. Variationer. Vad jag älskar dem.
Jag gillar namnet Valdemar, på tal om det och ingenting. Jättemycket. Och Julian och Sam och så vill jag hitta ett eget efternamn från någon i någon bok eller film som inspirerat mig och slippa lilla landet lagom Sverige där man ska vara så PK som möjligt. Petter dissade följande förslag:
Ryder (”Näääj det låter så drygt med engelskt uttal.”)
Astapor (”Det är ju en stad byggd av slavar och misär, och dessutom engelskt uttal. Näääj.”)
Silversvärd (”Är vi adliga eller?”)
Silversjöö (”Det låter som en fornhistorisk häxa eller vampyr.”)
Men erkänn, Amelia Aurora Astapor, vilken jävla grej. Jag såg en tjej som döpt sin son till Solaris och den andra till Atlas. Alltså wow. Jag vill också blicka ut och förbi boxar och mallar och trångsynta åsikter och göra precis vad jag själv tycker, oavsett. Livet är för kort för att nöja sig med Andersson och Pelle, Emma och David till barnnamn när det finns så mycket mer där ute, i alla fall i min värld.