Vecka 30: Livets största chock!
Mitt LIVS STÖRSTA CHOCK NUMMER ETT fick jag på RULet när överläkaren sade att vårt barn, som varit en pojke i 19 veckor, mest troligt var en tjej. VAAAA SKOJAR DU?! Nej, läkaren vad allvarlig, han kunde inte se varken pung eller penis men vågade inte svära på saken, så vi lämnade salen med ett ”mest troligt”. Happ, det var nog bara att ställa om sig då, trots att magkänslan varit och fortfarande var sååå stark! Nytt namn, vad ska hon heta? Amelia eller Ellie eller kanske Sigrid? ? Vissheten sjönk långsamt in, klart det var en liten tjej!
Mitt LIVS STÖRSTA CHOCK NUMMER TVÅ kom i tisdags, på tillväxtultraljudet i vecka 30 (29+3). IT’S A BOY!!!! JAG VÄNTAR EN SON!
Vi hade gjort undersökningen klart, pratat klart om mått och vikt och sen frågade läkaren om vi skulle försöka titta efter könet också, då det varit bara ”mest troligt” sedan vecka 19. Jag la mig fnissande på britsen igen, glad för de extra minutrarna och andra titten för dagen. Läkaren tog fram givaren igen, la den över magen och BAM! Jag såg direkt något som inte såg ut som ladyparts, hoppsan, kunde det vara…? Jajemän. Hej snoppen! Hej älskade älskade SON! Läkaren förklarade vad han såg, skillnader mellan manligt och kvinnligt kön under graviditeten och gjorde det i det mesta 100% säkert genom att säga: ”Det här är ett trick jag brukar göra”, och gungade givaren över min mage så att både pungen och snoppen guppade där inne. ”Mest troligt en tjej” förvandlades till ”definitivt en liten pojke, för såhär kan inte inte en flickas delar gunga.”
Vår dotter är alltså en liten POJKE och jag fick världens bästa dick pic med mig hem för att använda som bevis när jag berättade nyheten åt James. Ellie Amelia är en pojke!!! Jag ska bli mamma till en SON ???
…. Sedan följde några omtumlande dagar, direkt efter ultraljudet satte jag mig på en bänk och hyperventilerade. Magkänslan stämde ju! Det VAR en pojke hela tiden! Precis som jag tänkte från början! Nu har vissheten sjunkit in och vi har bytt bana från Ellie Amelia till ett annat namn, börjat benämna honom som ”han” och längtar så enormt efter att få träffa honom när han växt färdigt. Nio veckor kvar, knappt. Åtta eventuellt. Wow. Bara wow. Vilken upplevelse!