Molvärk, fästsmärta och irriterande placebo
Jag satt i bilen i söndags och kände hur det högg till i höger äggstock/äggledare, var det nu hugger till mellan ägglossning och mens. När ägget fäster, ni vet. Jo men absolut att det var det som hände – not – men önska kan man ju. Jag är inte helt säker på när jag hade ägglossning och hade bara fullgånget sex två gånger under den kritiska veckan, och är tämligen säker på att jag inte blev eller kommer att vara gravid den här månaden (heller). Men det där hugget gjorde verkligen… alltså, det kändes. Och så molade det på i godan ro i trettio minuter, sedan ingenting igår, och nu när jag kom hem från ännu en biltur började det mola igen.
Nope, jag vägrar fortfarande tänka på det. Väga in sannolikheten i att det tog sig. Väga in lyckan och glädjen om det faktiskt gjorde det och drömmen, den stora drömmen, att vara gravid samtidigt som min nyfunna vän och tvillingsjäl, hur jäkla ballt det vore. Jag säger dröm, för det vore verkligen en dröm. En annan väninna kämpar på hon också utan tester eller temperaturmätning och gud, tänk att få dela krämpor och idéer och tankar och åsikter med henne om vi blir gravida samtidigt. Aaaah! Vi har faktiskt, en gång i tiden, varit tillsammans med samma kille, året efter varandra, och så har vi även varit tillsammans med varsin bror också, något senare. That’s what friends are for, haha. Nu är hon gift med sitt svin och jag är förlovad med mitt, men det krävdes många grodor innan vi hittade dem. ❤️
Men att det molar så... Varför måste det göra det? Jag känner inte riktigt igen det. Jag är helt övertygad om att det inte tog sig så jag är inte placebo-gravid ännu, dumletar inte symptom riktigt än. Mensen är nio dagar bort och ägglossningen och det samlag som skulle kunna ha blivit till något skedde för sju dagar sen. Alldeles för tidigt för att känna nåt.
Första gången jag var gravid plussade jag på ÄL+14. Jag visste ju precis exakt när det skett, så det var lätt att räkna. Tokblankt på ÄL+10 och stort, fett plus efter fem sekunder på ÄL+14. Aah… gud vad det molar! Nu har jag köpt hem flera test så jag inte behöver dumspara om jag inte lyckas sitta på händerna. Det är dumt att testa innan mensen är försenad, men hur lätt är det att vänta när det enda man gör är att tänka på det? Aldrig rör sig väl dagarna så sakta som veckan innan mens när man prickat in en ägglossning och undrar om det faktiskt inte kan vara nåt.
Mina bröst brukar börja ömma en vecka innan mens. Ibland gör det så ont i dem att jag inte kan ha behå och då tror jag nästan att jo, jag måste vara gravid, men blir bittert besviken varje gång det visar sig att jag inte är det. Så nej, den här månaden SKA jag inte leta symptom. Jag ska tänka på annat. Imorgon ska jag tillbaka till gymmet. Det ser jag fram emot så väldigt mycket. En långhelg med familjen har passerat och nu får vi se vad de kommande veckorna visar upp.
Fan, jag hoppas nog ändå litegrann. Väldigt mycket. Men jag vågar inte tro, för då blir jag bara besviken. Vi får se. Nio dagar kvar innan beräknad mens. Gah.
