Header Image

Vägen till

Hej och välkommen hit, nya som gamla vänner. Jag och P, som bloggen startade med, gick under våren 2019 skilda vägar efter nästan åtta år tillsammans och jag har nu hittat lyckan och kärleken i James, mannen som fyller hela min själ med glädje och livslust. Vi halkade bokstavligen talat in i varandra efter en längre tids vänskap och den knuffen, den plötsliga omfamningen, var det som behövdes för att helt ändra kurs. Den lilla larven blev en fjäril när jag öppnade mitt hjärta, lyssnade till min egen röst och gjorde det jag själv ville. Nu väntar vi vårt första barn tillsammans, mest troligen en liten flicka som kommer att födas under midnattssolens glödande strålar någon gång i juli. Det liv jag alltid önskat mig är nu här, sida vid sida med mannen jag önskar och hoppas och vill leva resten av mina andetag bredvid. <3

Jag lovade att inte svära men nu svär jag förbi hålen i min själ som just öppnat sig

Publicerad,

Min mens kommer alltid på morgonen. Alltid. Jag vaknar och där är blod. Det går inte att missa att det är mensen som kommit. Nu ikväll var jag hos min pappa och hans numera fästmö. Jag har haft mensvärk HELA dagen. Konstant. Varje rörelse. Brösten har gjort superont. Nipplarna speciellt. Jag har känt mig konstig i kroppen men skyllt det på bebisen, att vi spenderat så mycket tid tillsammans att jag helt gått in i bebisbubblan.

Dag 29 idag. Och under Halv åtta hos mig slutade det göra ont. Det upphörde. Jag gick och kissade i pausen. Då var där… Brunt. Brunt blod.

Mensen.

Min första tanke. Fan helvetets jävla skit. Jag blev så satans ledsen och jag har sagt att jag inte ska svära så mycket i år, sluta säga fan och jävlar men vad fan säger man när där är brunt jävla blod i trosorna och hela halva släkten sitter där utanför och jag just hade tänkt berätta för pappa och min bonusmamma att jag kanske var gravid. Att jag funderade på det. Argt och ledset klistrade jag dit ett trosskydd, spolade, tvättade händerna och gick ut. Log. Log allt vad jag fucking orkade.

Gick hem efteråt. Sade hejdå. Som att det inte var någonting som att det inte brände i hela bröstet. Jag gick på toaletten nu igen vid 22. Det var brunt blod där igen. Inte rött. Inte jättemycket. Och ingen mensvärk. Ingen över huvud taget sådär som det brukar vara när jag får mens. På pappret var det lite rött. Inte mens och inte rött, ni vet. Lite. Tunt, ljusrött på sina håll. Lite. Inte sådär så man bara vet att japp det är mensen.

Jag satte in en tampong och gick och lade mig. Vet inte vad jag känner. Orkar inte känna. Lade locket på. Jag har ingen mensvärk. Brösten gör ont så himla himla ont. Men tampongen åkte in i alla fall och jag förbereder mig för mensen. Längtar efter remissen. Det är dags att se vad som händer med mina äggledare varför det inte befruktas något ägg. Då får jag åtminstone göra blodprov. Ultraljud. Hamna hos en gynekolog som är specialiserad inom ämnet.

Men jag dör en långsam död och det bränner i bröstet och jag vill gråta men kan inte gråta inte här inte med huset fullt inte med lilla L som började hoppa och studsa när jag kom hem och låste fast sina ögon i mig och kluckade sitt första kluckande skratt. Han blev så genuint glad, den lilla parveln. Jag tog honom i mina armar. Vände honom mot mig, lutad över mina knän och jag sjönk ner lite i soffan. Gjorde grimaser. Kittlade honom med näsan över bröstkorgen medan jag upprepade ”vad har du gjort när jag var borta då???” om och om igen. Och han kluckade. Kluckade och kluckade och kluckade. Pratade. Gud som han pratade. Skrattade. Pratade. Älskade älskade älskade L. För dig gör jag allt. Alltid. Så länge jag får finnas i din närhet.

Jag vill bara göra, bära och föda min egen. En till du. En du fast min. Fy fan vad jag vill det. Jag står inte ut. Jag vill. Jag måste. Jag kan inte andas så ont det gör i mitt bröst. Älskade L. Med dig i min famn helar såren. Några i alla fall. Jag vill ha en bebis. Fy fan vad jag vill ha en bebis…. En egen bebis. Jag går i bitar. Vad krävs för att få bära ett liv? Jag har gjort det förr, jag kan göra det igen. Snälla.

3 Kommentarer

  1. Känner igen mig. Precis så är det, precis så känner jag. Vill så det värker i hela mig. Längtan och saknaden är då stor. Januari måste bli vår månad.

  2. Känner igen mig så. Precis så är det, precis så känner jag också. Jag vill så.det värker i hela mig. Januari måste bli vår månad.

    • I feel you, sister. Så mycket. För varje dag som går kommer vi närmare och närmare vårt barn. Håll fast vid den tanken när det känns jobbigt. Vad som än händer är varje dag en dag närmare! ?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *