And now it’s time to rest

Tomten kom förbi idag igen förklädd som en postman med ett mjukt paket adresserat till P. P öppnade det och lät innehållet regna över mig där jag satt och spelade i soffan. ”God Jul, god jul, god jul”, ropade han tre gånger om medan jag skrattande fångade de tre plastförsedda objekten. ”De är ju redan inslagna. Mjuka paket dessutom. Fy fan, vem vill ha sådana?” skojade han och jag fick syn på Salming-trycket över vad jag misstänkte var en löpar- eller skidjacka. Det var det också, med tillhörande underställ från ett annat märke. Precis vad jag önskat mig.

Han fick många pussar. Mest kramar i och för sig, då vi båda har blivit förkylda. Igår under dagen började jag känna mig snorig och P följde tätt därpå, så nu dricker vi citronvatten med ingefära och botar det halsonda och det kliande innandömet av näsorna. Behöver jag säga att vi ungefär exakt samma tid förra året vaknade upp och var förkylda? Det är som att Universum, Moder Jord eller Odin liksom… spelar upp december 2017 all over again. För vad? Ta lärdom av det som hände i december? Att allt löste sig ändå? Mer eller mindre, i alla fall. Helt hyfsat okej. Inte som jag hade önskat mig… Men ändå det jag önskat mig om vi blundar för alla detaljer. Vi har ett hus nu. Ett hem. En plats. Ett jobb, studier som ändå går bra. Varandra.

Lika säker på att jag var gravid då, lika säker är jag på att jag inte är det nu. Det svider lite. Kanske är det mest svalget som svider. Jag tror inte att jag är det, ni vet. Bröstvårtorna går knappt att röra… Exakt samma som ifjol. Men livmodern är tyst. Stilla som natten. Pmsen lindrad. Personligheten lugn. Så… Jag måste bara hitta annat att göra för att inte rastlöst vänta i två veckor varje månad. Det är liksom halva mitt liv, just nu. Och det går inte att ha det så… Så från och med nästa cykel ska jag skita i att vänta. Göra annat. Fylla mina dagar istället för att tänka på detta enda kanske.

Det blir i och för sig inte så svårt då jag har en tenta att plugga till och praktik som fyller mina dagar fram till slutet av mars. Nu är väntan över. You did your worst, you tried your best, and now it’s time to rest. För jag hoppas och måste tro på att dagen en dag kommer när jag faktiskt sitter där med ett plus och inte behöver vrida och vända på testet för att se ett plus där. Det längtar jag efter.