Att få, att vilja, men inte kunna

Den där gången när vi satt där vid köksbordet på annandagen och pratade om himmel och jord, om barn och graviditeter och vem som skulle få barn först av syskonen … hade jag precis haft min ägglossning, den mest tydliga på flera månader. Vi hade sex två gånger den dagen, på kvällen när vi skulle gå och lägga oss. Och på julafton, sju dagar senare, började jag få ont i brösten. Riktigt rejält ont i dem, sådär ont så att det var omöjligt att sova på mage och bära annat än en sportbehå där nipplarna ändå skavde mot tyget. Det var min mammas första symptom vid alla hennes graviditeter och jag minns att jag tänkte att det måste ha tagit sig. Hela kroppen fylldes av sockerdricka. Nervositet. Förväntan.

Jag loggade symptomen i min app allt eftersom att dagarna gick. Sade mig att jag skulle vänta tills den första januari innan jag testade för att vara helt säker, men dagarna sniglade sig fram och ju mer jag tänkte på det, ju mer säker blev jag. Fast ändå… Inte. Jag har varit gravid förut. Jag vet hur det känns. Kändes. Jag visste princip från utlösningen att jag skulle bli gravid den natten när jag var nitton år gammal, och det blev jag.

Den där närvaron av någonting. Det går inte att klä i ord. Man bara… känner det, någonstans djupt i sitt inre, i sitt undermedvetna, att det finns något där, att man inte är ensam längre. Då, som nittonåring, hade jag klockrena symptom. Hugget när ägget fäste. Molvärk. Svullna, ömma bröst, PMS, upp och ner genom ilska och tårar och illamående och positivt graviditetstest på ÄL +14 redan efter fem sekunder. Jag visste att det skulle bli positivt. Kände det med hela mitt jag, och så grät jag en skvätt innan jag gick och kramade om Petter och visade honom resultatet.

Snabbspola till de där veckorna runt jul igen, nästan fem år senare. Vi blev förkylda på nyårsafton både Petter och jag, men medan raketerna sprakade på natthimlen drömde jag om vår framtid. Vi tre. Han, jag, och vår bebis. Jag var nästan helt säker vid det laget. Kände mig svullen, gråtmild och brösten bodde fortfarande i sportbehå och ömmade vid minsta beröring. Tänkte att jag skulle sprängas av lycka och förväntan på samma gång, men denna gång var jag redo, så redo man nog kan bli på det mentala planet.

Tjugofyra år gammal och trots att världen och vår vardag såg ut som den gjorde visste jag att vi skulle klara det. Det var så självklart. Han, jag, och vår septemberbebis. Varje gång jag snuddade vid tanken blev jag fuktig i ögonen. Vi hade just rest hem till Sverige efter all den där tiden med tropikernas vajande palmer, och nu skulle vi få en bebis. Kanske. Eventuellt. Det kändes som det i alla fall.

… Sen på morgonen den första januari, egentligen på natten, just när natt blivit morgon vaknade jag av att jag blödde. Den förbannade jävla mensen. Den kom, precis som utlovat, den första januari, och där satt jag på toalettstolen och försökte samla mig, rycka upp mig; jag skulle ju inte bli en ”sån där” som letade symptom och hoppades så mycket när det inte ens var säkert, speciellt inte sedan vi ännu inte flyttat in i huset. Jag visste att Petter skulle bli lättad. Han gillar att ha allting ordnat för sig och ovisshet är inte hans grej. Vår närmaste framtid var något suddig då vi just kommit hem från utlandsåret och inte riktigt visste var vi skulle sätta ner våra nästa steg. Jag visste att det var lika bra att det inte blev just precis då. Men ändå var jag så jävla ledsen. Så ledsen. Så ledsen.

Och knappt en vecka senare ringde Petters syster och kvittrade att hon väntade barn. Ett baseballträ rakt i ansiktet. Det slungade mig till marken och där blev jag kvar medan resten av huset tjoade och ropade och hade tårar i ögonen. Jag kände mig som en skit som grät med dem fastän mina tårar härstammade från något helt annat som aldrig talades högt om, en gränslös längtan som brände och sved men inte fick göra sig fri utan istället skulle bli mulad i ansiktet i sju månader framöver varje gång Petters syster kvittrade om sparkar och barnets hicka och fladdret under min handflata när jag vidrörde bulan.

Jag älskar Petters syster. Hon är världens finaste. Hon är värd all lycka i världen och jag ser så framemot bebisens ankomst. Också. Det vet hon. Det har jag sagt. Det vet Petter också, det gör han också. Min sorg och längtan förtar på intet vis glädjen över att familjen ska få tillökning. Jag kommer älska barnet, vad än det blir, och hen kommer vara värd all hjärtesorg som någonsin fyllt mitt hjärta. Men det gör ont, så ont att vilja men inte kunna få, när någon i ens absoluta närhet får och gör och lever genom det jag önskar så hett för min egen del.

En dag. En vacker dag. Det vet jag. Och det gör det värt alltsammans, även om det gör ont, här, just nu.