Luften blev lättare sedan jag släppte taget

Det är som att det är annorlunda vindar som viner nu. Jag känner mig mer i fas med mig själv. Att allting smälter ihop väl, att stressen försvunnit någonstans där jag inte ser den. Jag andas ren luft. Tankarna är lätta. Luften är fri. Jag är… närvarande. Jag äter mer nu igen, äter bättre och oftare och i kombo med mina tillskott känns kroppen mer hel än den varit på länge.

Jag har gjort upp med en gammal kärlek, även om det var ett tag sedan – men det är ord som nu vill bli sagda. Någonstans inom mig har jag alltid känt att jag och H inte fick något ordentligt avslut och någonstans har jag nog gått och tänkt på det under alla dessa år. Grämt mig över det. Grämt är förresten fel ord… Jag har tänkt på det. Känt det. Mycket känslor nu, men det är ord som måste ut. I somras när han skrev till mig som han ibland gör, kolla läget, se så jag lever. Mår bra. Så… släppte jag honom fri. Jag lät allt det vi haft flyga med vinden. Jag lät honom gå. Jag släppte honom fri. Allt det vi hade för tio år sen. Allt det som var bra och allt det som var dåligt, vilket det egentligen var mest av allt. Jag gjorde det för hans skull. För att han inte skulle känna att det fanns något kvar, något som aldrig riktigt försvunnit. Och jag gjorde det för min skull.

Jag hade kommit till ett vägskäl. En ny väg. En väg fri från ältan och undran och minnen. Jag tänkte inte på honom ofta, men ibland, och varje gång jag gjorde det var den där… taggen där i sidan. Att det slutade som det gjorde. Att vi aldrig sade varför. Eller hejdå. Nu släppte jag det. Släppte oss. De vi var, då. Insåg att det var en drömbild. En illusion av det förflutna, av det som aldrig blev. Jag insåg att min hjärna målade upp det bättre än det var för att skydda sig själv, och jag insåg att det inte spelade någon roll vad jag en gång känt för honom och tvärtom. Det liv jag fick efter att vi gjorde slut, med P i mitten av det, var det som var menat att bli och att vara i slutänden, och att det jag och H hade en gång för länge sedan kanske också var menat att vara men inte att förbli. Så tidigare i somras när vi skrev med varandra och smög in på allt det där så fick vi, jag, till slut vårt avslut jag insåg att jag behövde. Luften blev lättare. Världen blev lite klarare. Axlarna lite lättare. En dörr stängdes.

Han skrev för en stund sen igen. Önskade mig god jul. Och det kändes ingenting. Ingenting alls. Ingen tagg inget bitterljuvt ingen våg av gamla minnen. Bara ny och fräsch luft. En jul där jag låg sked med P. Gjorde grimaser åt ett syskonbarn och undrade om jag själv kanske var gravid. Nu var jag inte det, men det är okej. Jag vet att jag snart kommer vara det. Och det är okej. När det väl händer. Det är okej. Det händer när det händer med lite hjälp på traven. Jag och P. Föräldrar. Nästa kapitel i livet.

Det är som de brukar säga. Jag backar bara när jag tar sats. Jag backar inte, jag tar bara sats. Och ibland måste vi gräva ner oss i oss själva i det som var tidigare för att kunna glömma och gå vidare. Ett steg bakåt och ett steg framåt. Jag behövde det i alla fall. Älska, glömma och förlåta. Ta lärdom. Reflektera. Minnas. Spara minnena, absolut. Minnen försvinner inte. Vi förlorar människor fysiskt men inte i våra hjärtan. Vi har levt med dem. Skapat alla dessa minnen. Lärdomar. De försvinner därför aldrig. De är fortfarande kvar… och kanske en dag slutar det göra ont, precis som det gjorde för mig och H hur många år det än tar.

Luften är lite lättare, helt enkelt. Och just idag känns det som att vägen mynnar ut i en vacker raksträcka. Planar ut. Lugnar sig. Inbjuder till lugn och ro och inre frid. Jag hoppas jag plussar den här månaden. Det är målet med denna väg. Delmålet. Destinationen dit vi nu är på väg. Jag längtar. <3