We know the way

Jag är på RIKTIGT uselt humör. Det molar i mensmagen, känns som att det rinner till hela tiden. Som att mensen är här. But it’s not. Grälsjuk, trött, sur och grinig. Har kurat ner mig under en filt i soffan och P jobbar med filmen från vårt år utomlands. Skulle göra matlåda tills imorgon men blev skit av allt så jag hällde ut det över hallonbuskarna i bortre änden av trädgården. Varsågod alla kattjävlar, ät och må. En stor fluga gjorde just barn med en mindre fluga så nu har vi en gravid fluga som vill ut och den surrar och surrar och surrar vid mitt huvud. Solen skiner mellan träden och gör mönster över trägolvet. Jag ska åka och lämna tillbaka mammas bil som jag lånade inför vår, min, storhandling. Slurp sade det så gick det nästan 600 kronor för lite mat. Jag har ännu inte berättat för P om min 25-årspresent jag just beställt….

Lyssnar på Moana OST och tänker tillbaka på vårt år i tropikerna, vårt strandhus i samma miljö som filmen. Gud så härligt det var. Jag kände mig så hemma. Så himla himla hemma, mitt emot den eviga horisonten och det långa avståndet till Sydamerikas västkust. Och filmen är så jag och min farmor och jag får gråta varje gång jag ser den. Nä, nu ska jag köra iväg med bilen. Lyssna lite mer på osten och sen se om filmen igen, eftersom att det var så himla länge sen jag sist såg den. Typ tre dagar. Hehe.