Förändringar

Det är ljust ute och klockan är snart halv elva. Shutvåå å trätti. Hujedamig. Åren på annan ort och andra länder har skrapat bort det värsta av dialekten men på något sätt ändå sparat kärnan. Jag låter inte som en skogshuggare från Sörbäcken men ingen kan säga att jag inte kommer ”norrifrån”, även om få människor kan stadsplacera mig. En liten bit av den dialekten här, en liten bit av den dialekten här och allt är kokat ihop till sättet jag pratar på nu.

Jag har ätit tre nävar chips, två stora rader mörk choklad, ett miniglas cola light under tiden vi såg på världens sämsta film (nej okej, Titanic 2 var sämre) och min mage är så uppsvälld och liksom pansarhård. Hoppas det gett med sig till imorgon. Missfallet har ruckat min cykel – ägglossningen inträffade definitivt inte idag som beräknat, och jag är så kopiöst trött i kroppen. Jag orkar inte leta symptom den här månaden heller, kommer inte att testa mig alls förrän den först beräknade mensdagen, den tjugonde juni. Nya BIM, sett till basaltemperaturen, är den tolfte juni. Vem säger ens att det tog sig den här månaden?

P vill ha barn, men är logisk och rationell. Egentligen är det inte en sån jättebra timing nu (jo den är helt perfekt säger mitt hjärta och mina äggstockar och ler) och vi leker med elden varje månad genom att inte använda oss av skydd. Mitt vad det är så händer det, på riktigt. Mitt vad det är så står jag där med ett stort, varaktigt, riktigt, starkt plus och hela världen förändras för alltid. Vi har inte pratat nåt om missfallet, mer än att det såklart vad tråkigt då P vet hur mycket jag vill…

Men han har heller inte slagit knut på snoppen, inte dragit åt sig öronen, inte skjutit åt sidan – om mina dåliga metaforer och liknelser makes sense – så chansen, risken finns där. Det är nästan som att han vill att det ska hända fastän han ändå inte vill säga det högt eller ens tänka det, ni vet. Jag känner i hela kroppen att det snart kommer hända. Mitt inre vibrerar av förändringens vibbar, om inte nu så väldigt snart.

Är jag, vi, verkligen beredd på det, vad det innebär, till fullo? Förmodligen inte. Blir och är man någonsin det, undrar jag? Biologi är en sak, sex och lust en annan. Har vi tid med det? Har vi kunskapen, viljan, ekonomin, säkerheten som krävs? Det ordnar sig, säger dem. Och tur är väl det. Folk har fått barn i urminnes tider. Nog ska vi väl också klara av det. Klart vi kommer.

Jag har kunskap från mitt arbete som barnskötare. Jag är kvick, snabblärd, uppfinningsrik, en barn- och djurmagnet. Folk dras till mig. Ser glittret och djupet i mina ögon och tyr sig dit; jag är en öppen bok med en väldigt gammal själ. De har förmodligen mött mig förut i tidigare liv och deras själar känner igen min. Jag vet inte, jag utstrålar glädje och… hopp? Pratar jag i nattmössan nu? Jag vet inte ens vad jag gör, men folk, djur, dras verkligen till mig, till mitt beskydd. Som en mal till lampornas sken. Jag är en lampa, helt enkelt. Jag lyser i mörkret.

Och nu är det godnatt till alla tankar för den här dagen, kvällen, gången. Så sjukt trött är jag. Imorgon tänker jag grovstäda vårt stora sovrum; dammtorka varje liten vrå, blåsa ut allt och sortera, vika, häva upp det som inte längre används på vinden. Damma av allt mikrofiberduken vidrör, fylla rummen, ett efter ett, med doften av såpa och lågmält nynnade. Det är juni nu. P’s månad, P’s tilltänkta namn på en dotter. Det är dags för storstädning, ommöblering. Förändring. Och för 72.5 kilo i marklyft.