Vecka 38: Graviditetens sista inbokade TUL

Idag var det dags för vårt sista TUL enligt basprogrammet för diabetes och graviditet. Det kan bli fler utöver det om vi behöver åka in, fastställa bebisens position osv, men annars inte. Sju eller åtta stycken har vi nu fått, så glad för att ha fått de den lilla så många gånger under denna graviditet. Bebisen mådde bara fint, skattades till cirka tio procent mindre än standardmåttet. Bra med vatten, fina flöden. Läkaren som följt mig genom hela graviditeten såg direkt att jag inte mådde så bra, att jag svullnat och hade läst genom hela min journal från de senaste veckorna.

Vi pratade om mitt mående och om det förvärras så är det bättre att vi välkomnar vår son till världen, men just nu är jag ändå ”okej” och han mår bra av att vara där han är. Främst för att min kropp inte är tillräckligt mogen för en igångsättning och de vill inte sätta igång mig om det kommer sluta i kejsarsnitt, för min egen skull och våra kommande förlossningar. Men blir det värre så kommer det såklart bli en igångsättning om inte kroppen fattar galoppen på egen hand. Målet är att allt ska starta naturligt, annars har vi ett slutdatum där jag sätts igång oavsett.

Slemproppen har gått i alla fall och jag fick en hinnsvepning som gjorde brutalt jävla pissont. Jag har aldrig någonsin känt en sån smärta i hela mitt liv, jag skojar inte. Barnmorskan sa att det gör ont om tappen inte är tillräckligt mogen, vilket den inte var, men hon drog fram den och körde in propellerfingret. Heeeeelvete jag ville dö där och då! Började hyperventilera av smärtan, och här trodde jag att jag var smärttålig… Hon lugnade mig dock med att det inte kommer kännas så på förlossningen när tappen är mjuk och mogen och det hoppas jag verkligen för den smärtan… äe den var fruktansvärd!!! Varför är det ingen som sagt det tidigare? Berättat om det? Alla pratar vitt och brett om hinnsvepningar och hur gärna de vill ha en och nu känner jag bara att jag aldrig mer vill höra ordet ?

Jag har haft smärtsamma värkar efter det, precis som läkaren förutspådde. Dock inga regelbundna och ingenting som indikerar på att saker och ting är på gång. Skönt det för jag är sååå trött trots tupplur. Vi ska tillbaka på tisdag för nästa kontroll och hålla koll på måendet under helgen. En dag i taget. 15 dagar kvar på denna graviditet. Det fixar vi. Vi håller tummarna att kroppen själv fattar galoppen och sätter igång allt snart, så under tiden är det bara att vila och äta gott, njuta av tvåsamheten och hålla huset städat (för bebisen kommer självklart bry sig om det är välstädat här hemma när vi kommer hem med honom, haha). Jag längtar så efter vårt barn!