Vägen till

Vecka 38 är här. Jag sover som en kratta och trodde det var normalt och legitimt att vakna var 1,5 timme. Blodtrycket igår eftermiddag på förlossningen visade på motsatsen. Ahapp… Men hur ska man veta? Många i min gravidgrupp säger själv att de sover sisådär och jag har inte ens tänkt tanken att det inte ska vara så nu på slutet. Barnmorskan igår var så himla fin och sa det så bra: ”Du har vaknat varje timme i flera veckors tid och då är det inte konstigt att kroppen säger ifrån. Du får ingen djupsömn och kroppen återhämtar sig inte på samma sätt som om du skulle sovit mer sammanhängande.”

Jag trodde det var normalt att känna sig trött, orkeslös, matt, illamående, inte så mycket till matlust, svullen och liksom ur form den här sista tiden medan kroppen samlar kraft inför förlossningen. Blodtrycket och blodvärdet igår visar att så inte är fallet. Från att ha legat på 120/70 under hela graviditeten med några få undantag så är mitt blodtryck nu 151/101. Jag har inte havandeskapsförgiftning, då det bara är blodtrycket som är lite förhöjt plus lätt svullnad i fötter och händer.

Bebisen mår i alla fall bra där inne och det är skönt att veta. Jag har sammandragningar och förvärkar varje dag nu. Tappen är 2 cm lång och jag är öppen en centimeter. Bebisen är fixerad och nu väntar vi i princip bara på att värkarna ska komma mer regelbundet, att vattnet ska gå eller att slemproppen lossnar. Det är visserligen tre veckor kvar till igångsättning om ingenting hänt innan dess, men 95% av alla födslar sker mellan vecka 38 och 41 så chanserna att han kommer ut snart är stora.

Jag njuter under tiden av hans sparkar och egentiden med James. Tvättar filtar, städar och gör fint här hemma så det bara är att ta väskan under armen och åka in när den dagen är här. Dagarna rinner iväg fortare än något annat och all värme försvann med åskan som svepte över oss tidigare i veckan. Nu är det 9-17 grader varmt om dagarna och regnar. Regnar. Regnar. Bra dagar att föda på, helt klart, istället för under gassande sol och 34 grader. Det var lite för varmt för att ligga i en förlossningssal med påkopplat ctg och hellånga leggings på midsommar, men hellre 30 grader än 4 och fleecejacka.

Vi räknar ner. Jag har ett datum som jag tror att han kommer födas på så blir intressant att se om det stämmer. Jag hoppas mitt blodtryck går ner sig och att förlossningen startar spontant. Igår var tappen 2 cm lång och jag är öppen en centimeter, så varje förvärk leder oss framåt mot målet… och snart är han här. Så sjukt. Tänk att dagen snart kommer.