Igår på Bloggbevaknings Öppna Spår frågade en läsare ”Vad är det värsta du gjort?” Och jag svarade. Jag berättade det som fortfarande sitter som en tagg i hjärtat. Sedan blev det ramaskri, trots att allt hände när jag var femton. Det här är några av dagens kommentarer på ett helt annat inlägg med ett helt annat ämne.
”Du kan omöjligt vara så korkad. Ibland har du vettiga saker att säga men nu alltså. Fast du var ju igång igår med att du var en gudinna som alla män föll för och ditt ex 11 år senare forfarande sitter och längtar efter dig. Något måste ha hänt uppe i ditt hjärnkontor.”
”Just det, det var rent äckligt att se hur hon skröt om sina sexuella eskapader och försökte låta ångestfull och humble. Tjejer som snor andras tjejer killar är något av det värsta som finns. Jag har varit 14 och visst, ung absolut, men jag hade en tillstymmelse till konsekvenstänk redan då och ett samvete. Skulle aldrig sno min kompis kille. ALDRIG. Fy! ”
Låt mig förtydliga lite innan mitt förtydligande svar. Jag var femton och bästis med M. Hon var kär i en kille. Det var bara det att det var jag också, och han valde mig och jag såg mig inte om. Jag tog honom från henne. Hennes första kärlek. Jag har ingen ursäkt. Allting är inte svart eller vitt. Här är mitt svar.
”Precis vad jag också sade, och vet. Vilket också var frågan. ”Vad är det värsta du gjort?” Ja, att jag snodde en kille från min bästa kompis. Det ÄR det värsta jag gjort. Jag visste att jag var charmig, men också att högstadiekillar vill ligga med allt som rör sig, i den åldern. Så matten var inte särskilt svår. Skratta åt deras skämt bjud på sig själv och jag var i hamn. Jag var charmig och villig, men behövs inte. Hade inga pattar, var inte särskilt snygg, var en fin flicka, en plugghäst. Och jag klev in och låg med den där snubben som min bästis var kär i av den enkla anledningen att jag var kär i honom också. Jag valde honom, han valde mig, vi älskade varann så mycket att vi brände sönder hela världen. Den kärleken kommer aldrig försvinna. Aldrig glömmas bort. Den var inte nyttig eller hälsosam. Snarare smärtsam och jobbig. Tung. Slitande och ätande. Så _mycket_ att det förstörde oss snarare än helade. Vi fick inget riktigt avslut, gick bara åt varsitt håll och såg oss inte om. Vi träffades tio år senare och där fanns fortfarande samma kemi. Efter det mötet sade han det. ”Jag kommer älska dig så länge jag lever.”
Min sambo säger det rätt bra att om en tjej vill ha en när man är i den åldern så accepterar man och är jävligt glad att ens få en andra blick. Jag hade massor av blickar att ge. Jag var intresserad av sex. Att bli åtrådd och uppleva förälskelse. Drogs till the dark side, fel sortens killar. Jag var ingen gudinna. Snarare en helt vanlig normalful Svensson med näsan i romantiska böcker och en naiv syn att kärlek övervinner allt. Hah, vilken käftsmäll. Vilket uppvaknande.
En helt vanlig Amanda Bergman i 9D som förrådde sin bästa vän för kärlek.”
Kärlek är komplext. Kärlek går inte alltid att styra över. Och vi fick ett år ihop, han och jag, innan karman åt sig ner genom mitt svek. Han var otrogen där på slutet, gång på gång på gång. Sedan skrev han en kväll att han kände sig förvirrad. Att det fanns en annan tjej. Jag frågade om han ville göra slut. Han sade ja. Sedan blinkade markören. Jag älskar dig också men jag vet inte om det räcker. Förlåt. Jag stirrade på den, händerna fastfrusna i knäet.
Jag lämnade datorn som den var, måste därifrån innan jag kvävdes. Jag snubblade in i mina föräldrars sovrum för jag ville inte lägga mig ner i min egen säng där han också varit funnits där doften av honom fortfarande fanns på kuddarna. Mamma måste ha läst den sista delen av konversationen för pappa kom in en stund senare. Han sade ingenting, bara kurade ihop sig bakom mig, stora sked och lilla sked och jag kunde inte andas inte röra mig inte dra efter andan för det kändes som att hjärtat maldes sönder under den explosiva gråten. Jag grät och jag kunde inte sluta det fanns inget slut. Hjärtat fortsatte dunka genom den svidande, bultande smärtan och jag minns att jag tänkte att nu dör jag. Jag dör nu.
Dagen därpå gick jag till hörnet där mina bästa vänner satt i väntan på lektionen. De måste ha sett att jag mådde allt annat än bra; jag hade legat vaken hela natten och tårarna torkade inte förrän när morgonen kom. Varje andetag värkte varje ord någon sade gjorde ont i hjärtat varje kärlekspar jag såg fick det att vrida sig i magen. Så där stod jag, framför mina bästa vänner jag inte pratat med på två månader. Hjälp mig, sade jag, jag går i bitar. Och de såg inte ens upp. De ignorerade mig så fullständigt, så totalt, de avbröt inte sina meningar andades inte ens åt mitt håll. Jag var ingenting för dem. Jag hade förlorat mina tre bästa vänner och min första riktiga kärlek och det fanns ingen kvar. Jag var ensam. Karma hade hittat mig. Mina synder. I got what was coming for me.
Det var ytterligare en kommentar som tyckte jag var äcklig och präktig för att jag idag, elva år senare, kunde prata om det utan att skämmas ögonen ur mig. Att jag fortfarande borde skämmas, varje dag.
Jag är 25 år gammal idag. Vi har alla gått vidare och jag kan inte hata mig själv för det jag gjorde när jag var 15. Jag har tagit lärdom av det som hände. Jag är en annan person nu. Det är vi alla. Jag är vänner med två av dem idag, den tredje har jag inte pratat med då hon flyttat till en annan stad. Vi kanske aldrig kommer att prata med varandra igen, och det är okej. Jag vet vad jag gjorde och för det är jag ledsen, ledsen att det blev så infekterat, ledsen att jag blev kär i killen hon ville ha, ledsen att det bröts totalt mellan oss fyra, vi bästisar. Men jag tar inte den sorgsenheten med mig i mitt dagliga liv, den har jag begravt för länge sen. Uppåt, framåt. Ta lärdom av sina misstag. Jag är inget helgon. Jag är inte världens bästa människa vilket jag har sagt förr, men jag har sonat för det här och begravt det. Mer än så kan jag inte göra.
Det är livet, hör ni. Det hör till ?
Senaste kommentarer