I fredags var det dags för vårt fjärde ultraljud. James fick tyvärr inte följa med in på mottagningen så han stannade hemma och jag sade att jag skulle ringa honom så fort jag klev ut ur undersökningsrummet. Jag fick träffa samma läkare som alla de andra gångerna och att se den lilla bebisen på skärmen är fortfarande en surrealistisk känsla. Jag ser ju att det är en sprattlande liten minimänniska där inne och ändå är det så svårt att greppa att det faktiskt är min minimänniska, som i slutet av allt det här kommer att följa med oss hem och bo med oss. Hur sjukt är inte det?
Alla värden såg bra ut och bebisen sög på navelsträngen i vanlig ordning. Läkaren sade att de ofta suger på tummen för att träna sugreflexerna och vår bebbe tycks ha hittat sin egen grej. Hon låg med händerna framför sig, fingrarna kupade runt strängen som vilade över kinden och navelsträngen intill munnen (hoppas hon inte utvecklar tänder än på många månader).
Läkaren dubbelkollade även könet och enligt det han kunde se så var, är, hon fortfarande en tjej, men en eventuell snopp kan såklart gömma sig. Oavsett vad så är hon eller han så väldigt efterlängtad och älskad redan nu och jag ser så fram emot vårt första möte. Jag frågade även läkaren om det var möjligt att få titta på den i 3D någon gång, kanske under nästa ultraljud, och då sade han till min stora lycka att han hade tid där och då och bytte genast givare. Wohooo! Då hon som sagt hade snuttefilten för ansiktet var det lite svårt att se rakt framifrån men snart kunde vi urskilja en haka, mun, två hamsterkinder och en liten näsa under den långa strängen. Läkaren utbrast direkt att ”det där är minsann inte din näsa.”
”Då måste det vara brevbärarens, för James näsa ser inte heller ut sådär”, svarade jag och fnissade. Undersökningen avslutades och vi ställde oss vid datorn för att beräkna värdena. Den matade ut bilder – sju stycken! – och jag fick ta med mig allihop. Herregud. Som att fylla år. Snacka om världens bästa present. Jag log från öra till öra när jag kollade igenom dem.
Jag kom inte ihåg att fråga om hennes vikt (!) trots att vi pratade om min egen, både den nuvarande och min födelsevikt. Alla i min familj har vägt mellan 2800 och 3200 gram vid fullgången graviditet och vår bebis låg just nu på -9% tillväxt, vilket är helt normalt. Jag har gått upp sex-sju kilo sen jag plussade och har bibehållit ett bra långtidsblodsockervärde under hela graviditeten så i nuläget kunde läkaren inte se att det föreligger någon förhöjd risk för att få ett stort barn, utan hon följer sin mammas kurva. Sen får vi se vad de kommande ultraljuden beräknar. Jag håller tummarna att hon fortsätter att må bra där inne och är ödmjuk inför att mina värden helt kan slå om.
Nästa ultraljud blir i vecka 30, om drygt två veckor. Det går fort nu. Vi ska träffa barnmorskan nu på onsdag eller om det var torsdag också. Jag älskar verkligen dessa besök trots Corona-problematiken. Läser böcker istället för att gå på föräldrakurser då de tyvärr blivit inställda och hoppas kunna förbereda mig lika bra via text som via öga mot öga. Det närmar sig och jag är peppad.
Senaste kommentarer