Vi tar examen i januari 2022. Bebisen kommer födas i juni eller juli 2020 och är vid examenstillfället 1,5 år gammal lite drygt. Under hösten som väntar kommer både James och jag att ha praktik i fem veckor. Jag som nybliven ammande mamma kommer att hoppa den perioden då jag inte vill lämna ifrån mig vår dotter så tidigt för att jobba heltid under en månads tid, vilket gör att jag missar den praktikperioden. Nästa gång vi har praktik efter det är under hösten 2021, då är skruttan lite mer än ett år gammal. Vår fundering är just nu om vi ska sätta henne på förskola i september 2021 eller låta henne vara hemma med oss tills vi går ut i december/januari. Både James och jag röstar för att ha henne hemma tills hon är 1,5 och vi har tänkt att flytta söderut efter examen, vilket gör att det inte känns bra varken för oss eller vårt barn att behöva byta förskola efter cirka fyra månader. Då har hon ju knappt hunnit in i rutinerna innan vi rycker upp henne ur dem och sätter ner henne på en helt ny förskola någon annanstans med helt nya pedagoger och barn, liksom…
Genom att göra på detta sätt stöter vi dock på patrull… i form av den sista praktiken som sker någon gång mellan september och december 2021. Ingen förskola innebär att jag eller James kommer att missa den praktiken också, då en av oss är hemma med barnet, och alltså inte kommer kunna ta examen som tänkt i januari 2022. Så en av oss – jag har tänkt att det ska bli jag – inte på grund av patriarkala strukturer eller någonting utan för den anledningen att James inte är benägen att amma – kommer att få vänta ett par månader på nästa praktiktillfälle, som sedan ska godkännas och rapportskrivas om, innan examensbeviset landar i brevlådan. För enkelhetens skull är det bäst att den som genomfört alla programmets moment också tar examen med de andra, så får den andra – jag – vänta några månader extra. Jag är okej med detta och känner mig trygg med beslutet, skulle vi välja att göra så.
Och rent krasst så kommer James tjäna mer än mig när han får jobb då han är man, vilket kan underlätta de kommande månaderna efter examenstillfället. Vi kan dock båda jobba, han som legitimerad förskollärare och jag som förskollärare utan legitimation, i väntan på att få göra den sista praktiken, och då börja betala av våra studielån. Det jag tänker är att om vi flyttar när han blir klar och jag har denna enda praktikkurs kvar att genomföra (jag tänker optimistiskt att alla andra kurser ska vara klara), så skulle jag kunna göra den på valfri valbar ort, det måste inte vara på samma ort som skolan ligger, vilket ändå möjliggör för en flytt. Jag skulle jättegärna vilja träffa vår studievägledare för att diskutera detta vidare, liksom, hur jag ska lägga upp mitt sista år på universitetet, men när jag provade maila för att boka tid blev jag istället endast hänvisad till praktiksamordnaren… som, som jag skrev tidigare, började gaffla om att det krävs läkarintyg för inställda praktiker/praktikflytt mm. Visst, självklart ska jag ordna det, men det var liksom inte därför jag ville träffa studievägledaren. Får maila igen. De finns ju till för vår skull, är det sagt i alla fall.
En annan grej jag började fundera på nu när jag skriver detta är om det är särskilt smart att ha praktik bland små förskolebarn och skolelever när Corona härjar i vårt samhälle? Jag är inte orolig att drabbas trots att jag tillhör dubbla riskgrupper, det jag tänker på är om det är särskilt smart att ge sig ut i skolväsendet när samhället ser ut som det just nu gör? Jag antar att om skolan inte säger något så är det grönt och bara att köra.
Om jag behöver göra om denna praktik också blir det inte så lite träligt senare under programmets gång då jag måste göra om tre (!) stycken, men jag ska verkligen fokusera på mig själv och bebisens hälsa. Mår jag inte bra av under praktiken så kommer jag inte att slutföra den. Bebisen går först. Programmet kan ta några månader extra så länge det lilla livet där inne mår bra… eller tänker jag helt fel? Borde jag suck it up och genomföra det trots att fogarna på riktigt svider, trots att jag löper risk för prematurfödsel och komplikationer? Jag är inte orolig av att föda för tidigt, då det mest troligt och förhoppningsvis sker under ordnade, planerade former, men bara tanken på att bebisen kan komma någon vecka efter avslutad praktik gör mig lite, lite svettig…. och det är inte hormonerna som gör det 😉
Vi skrev under för villaköp fredagen innan sonen skulle börja skolas in på förskolan och skulle då flytta om 3 månader, han var då ca 14 månader. Vi blev rekommenderade både från barnpsykolog, min syster (psykolog) och områdeschefen för förskolan att vänta med inskolningen, det tyckte även pedagogerna på förskolan att vi skulle göra. Kring den åldern så kan barn gå igenom en seperationsfas som kan göra det väldigt jobbigt.
Tack för din kommentar! Det är ungefär så vi också resonerar, att det inte känns bra att ha barnet på förskolan ett halvår max innan vi flyttar. Vi får lösa det på annat sätt och det är okej.
Prioritera bebisen, din hälsa och din magkänsla gällande både praktik och annat nu under graviditeten. Och gällande resten av utbildningen och livet; det kommer bli tydligare vilka planer som känns bra och inte, när bebisen väl är ute! Studerar jag med, och fick mitt första barn förra året. Så som jag tänkt innan, blev inte vad jag tänkte efter att hon kom. Både på grund av en del praktiska aspekter, men också känslomässigt. Lite svamligt kanske, men gällande det som händer nu: prioritera er hälsa. Och vänta med övriga beslut tills er dotter är här! 🙂
Och åh, vilka känslor som komma skall alltså. <3 Bli inte orolig om chock, smärta eller annat gör att känslorna inte kommer direkt så fort bebis kommer ut. För vissa gör det det, för andra dröjer det. För egen del, nu när min bebis är lite större, kan jag säga att hon är ju mitt livs kärlek. Den kärleken toppar all kärlek jag någonsin känt för alla killar, tillsammans. Kärleken till mitt barn är för mig den absolut bästa kärlekskänslan som finns. Snacka om att du har saker att se fram emot! Känslan när du ser din dotter le mot dig första gången – för att inte tala om skratta, eller när hon för första gången kan bli tröstad och somna om bara av att du säger "hej älskling" och klappar henne, eller när hon drar dig i håret… Vänta bara, det finns inga ord! 🙂
ÅHHHH vilken underbar kommentar ❤️ Tack snälla för att du skrev! Jag längtar efter dagen när våra ögon möts för första gången, mina och min dotters. Kommer bli ett ögonblick för evigt sparat i tiden ❤️