Vägen till

Jag tänker också om jag ska radera tidigare inlägg, men samtidigt… Det är ju de inläggen som var jag, då. Det var så jag kände mig, då. Även om jag levde i en lögn, där det liv jag trodde att jag levde visade sig vara bara charader. Inte på riktigt. Han älskade inte mig tillräckligt mycket. Jag sade ju också där i april att jag inte skulle skriva mer om det så egentligen borde jag inte göra det, men vad kan hända? Jag blir fri. Jag skriver under pseudonym. Jag har aldrig använt hans riktiga namn.

Jag går i terapi för min ångest, nu även under graviditeten, för min spyfobi/mina ångestattacker och för att få tips och råd hur jag ska hantera känslan av att tappa kontrollen när attackerna kommer. Jag får otroligt med stöd hemifrån. Inga suckar. Min sambo håller mitt hår, stryker min rygg, håller fram vattenflaskan, tandborsten, värmekudden, fixar frusna mangobitar och andra frukter/grönsaker som hittar sin väg förbi illamåendet. Och han gör det otvunget, gärna, utan att klaga, utan att jag behöver be om det, utan att förvänta sig något tillbaka. ”Du gror det mest dyrbara i mitt och vårt liv och jag vill göra allt i min makt för att du ska må bra under tiden”, säger han. Visst, det borde vara en självklarhet för egentligen ALLA män, men vi alla vet att det inte riktigt är det… Jag har hittat en riktig guldpåg och kunde inte vara mer tacksam. Jag är hans heliga graal. Hans musa. Han säger det själv: ”Du är helig”. Älskade, älskade man!

Livet med honom är så… fint, så rent, så äkta. Han äger hela mitt hjärta. Han helar mitt hjärta varje dag. Det är inte som förr, det där tidigare livet, här behöver jag inte låtsas. Inte försköna sanningen, inte måla upp en bild som är mer positiv och som egentligen inte överensstämmer med verkligheten, för verkligheten överträffar det skrivna ordet. Allt som var ledde mig fram till detta. Så med det sagt… lämnar jag det förgångna. Jag stänger dörren. Jag accepterar att det var, att det hände och blev, jag låter allt som var släppas fritt och andas ut mer lättsamma andetag. Mitt ex är fortfarande bitter, arg och sur. Smutskastar mig på forum jag inte har tillgång till. Samtidigt som han gråter ut till vänner och säger att jag var det bästa som hänt honom även fastän vi inte egentligen var rätt för varann. Vältrar sig i självömkan i den största offerkoftan världen har skådat. Ja men allt sånt. Det gjorde mig också arg och ledsen. Nu… Får det vara och vila. Han är en avslutad del av mitt liv.

Till något roligare! Nu är jag snart i vecka 18. Jag känner fladder från insidan, men inga sparkar, förutom på urinblåsan haha! Speciellt när jag sitter i bilen eller på skrivbordsstolen. Jäklar vad det kommer plötsliga, snabba buffar på blåsan då. Trycker jag ner två fingrar i magen kan jag få en buff tillbaka och hjärtljuden är de mest fantastiska jag någonsin hört. Dock vill jag inte kalla det ”riktiga sparkar”, just för att de är provocerade, inte frivilliga 😉 Jag längtar tills jag känner honom eller henne (det känns som en han) på riktigt. Och jag kan vid gud inte föreställa mig hur det kommer vara att få upp honom (eller henne) på bröstet där i juni, juli någon gång. Det går inte in. Det är för stort för att förstå. Men när jag väl ligger där… Då kommer jag att veta, och jag kommer aldrig att älska en annan människa mer än där och då. Han och alla hans syskon… Och deras pappa, min stora stora kärlek ❤️