Vägen till

Ovisshet och rädsla för placebo

De senaste nätterna har jag drömt helt tokiga, knasiga drömmar. Jag har vaknat upp mellan fem och sex varje morgon och varit pigg, obenägen att somna om, oavsett om jag varit vaken till elva eller tolv. Det har varit varmt i sovrummet, för varmt under täcket, svårt att hitta en skön position och hjärnan har gått på högvarv trots att jag känt mig avslappnad och närvarande. Jag kissar ofta, blir jättetrött på eftermiddagarna och däckar i soffan. Blir extremt illamående av soporna jag ändå kastar ut minst en gång om dagen, om P har lämnat toadörren lite på glänt för att vädra ut eventuella gasmoln. Det är så jävla äckligt så jag spyr i tanken varje gång jag närmar mig korridoren där toaletten ligger. P garvar och säger att han inte känner nåt alls. Inte mer än vanligt men jo, hundra gånger värre än vanligt.

Jag är blödig och kärleksfull, livmodern molar mycket morgontid och lite nu och då under dagarna, sådär så att det känns som att någonting är på gång, att någonting händer i kroppen. Jag trodde verkligen inte att jag var gravid den här månaden. Var helt tvärsäker på att jag inte var det. Sen var mensen sen, både en och två dagar. Nu är jag inne på BIM+4 och inga av mina vanliga menssymptom har dykt upp. Temperaturen är fortsatt hög också, högsta värdet uppmätt i morse med 36.49.

Det svaga lilla plusset jag kissade fram igår är sparat i mitt mobila album och jag går och tittar på bilden flera gånger bara för att se om jag fortfarande ser det. Det är knappt synligt, men det är där. Det är där. Ändå känner jag mig… rädd för att jag missuppfattat allting. Does that make sense? För att jag är så långt gången i min påhittade placebovärld att jag inbillat mig att jag är gravid, när jag i själva verket inte är det alls. Men samtidigt så kommer den där tanken fram från sitt gömställe – den där om att jag visst är det. Det känner jag ju. Den där vissheten… Jag är gravid.

Jag har sett plusset, pratat med en annan vän mitt i samma bebisgörande, pratat med P och sagt som det är. Jag har laddat hem två appar och skrivit in min cykel, fått dagen för beräknad födelse, jag kollar igenom min menskalender och mensen som inte vill komma. Min mens är aldrig sen. Aldrig. Och nu är det cykeldag 32. Min vanliga är 28-29 dagar. Och… Jag känner mig gravid. Hur man nu gör det?

P vill vänta ett par dagar med att testa igen. Jag kan vänta en vecka till. Köpa ett early, som mäter mindre halter hCG. Jag är en låghormonare tydligen, som redan passerat BIM med flera dagar men ändå inte lyckas få starkt plus. Ett plus är alltid ett plus, visst? Jag kan ändå inte skaka av mig känslan att jag inbillat mig allting och det är inte en särskilt rolig eller trevlig känsla. Tänk om jag inte alls är gravid. Tänk om jag verkligen missuppfattat precis allting och får mens imorgon, även om symptomen definitivt inte visar på det?

Åh det här… Det är jobbigt som tusan är det.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Ella

    Hej Helena! Jag har läst din blogg ett tag nu och känner igen mig i er kamp och den långt vägen till ett +. Jag själv lider av endometrios och pco och påbörjade behandling för några månader sen. Inget av mina medicinska försök har hitills fungerar. Det är så fruktansvärd ångest varje gång den där förbannade jävla mensen kommer och jag vet att jag måste börja om igen. Jag ville egentligen bara säga att du verkar fantastik och att det är så skönt att någon annan sätter ord på mina känslor. Hoppas att lilla riskornet stannar kvar ❤

    1. Vägen till ett +

      Hej Ella, tack för din kommentar. Vilken smärta som osar ur dina ord, jag blir så ledsen och jag FÖRSTÅR dig verkligen. Skönt att du hittat hit, du får skriva så ofta du vill, babbla av dig när trycket blir för mycket. <3 En dag släpper det och du har ditt starka, livfulla plus där och ett hjärta som slår och slår och slår. Vilken grej att längta efter och se framemot, vilken nirvana det vore, när den dagen kommer. Jag håller tummar och tår för er skull. För vår skull. För att näsa riskorn visar sig vara stark och frisk och vilja stanna kvar hela tiden ut <3 Stor kram från en medsyster. Du är aldrig ensam, kom ihåg det.

stats