Det är med en härlig känsla i kroppen jag lägger mig ner för kvällen. Jag har precis kurat ihop mig under ett svalt täcke, lagt en värmekudde på magen med inget annat syfte än att värma och må gott. Piffat upp kuddarna, tagit av mig skavande kläder, borstat ut håret och dagens gamla tovor som blåst och vardagen skapade. Jag känner mig så lycklig och tillfreds med mig själv, var jag står och hur jag mår på insidan. Det är hemskt egentligen, eller fascinerande snarare, att det krävdes en magkatarr/magsjuka/matförgiftning för att kroppen skulle balansera sig själv. Det är ju såhär jag alltid har velat må. Känna. Vara. Ångestfri. Lättad. Det känns som att mitt inre är fyllt av moln istället för grus. Magen och kroppen har varit ur form länge, länge, och jag har nog omedvetet väntat på en riktig magkatarrattack som bryter ut till fullo istället för att bara gnälla i nåt hörn av magen. Illamåendeattackerna har dykt upp mer än mindre. Varje måltid har varit en enda stor rysk roulette med okänd utgångspunkt – hur kommer magen må efter att jag äter det här? Och hela själen har liksom gnisslat och gnällt trots att ingenting, egentligen, var fel.
Det krävdes en vårstädning för att det onda skulle försvinna. Då var det inte så skoj att må illa, ligga i sängen med svullen, ond mage och måsta tömma tarmen varje timme i 12 timmar, knappt kunna äta, knappt kunna sova av hungershålet som gnagde och gnagde. Timme för timme sniglade sig fram. Ja, även om det kanske var en magsjuka och det var en lindrig variant är jag väldigt, väldigt glad att det inte var värre, men då, i stridens hetta, var det fruktansvärt. Och sedan utbyttes det där jobbiga mot… Lugn. Jag lade mig i sängen efter sista toalettbesöket vid nio på kvällen den sjuttonde april, dagen innan min tjugofemårsdag, och kände bara… lugnet. Hur magen lugnade sig. Hur livsandarna återkom. Hur allting bara lades till rätta. Och efter det sov jag en hel natt utan att vakna för att värma kudden, försöka äta någon bit skivad banan eller dricka vatten, som var det enda magen velat ha i tre dagars tid. Jag vaknade på min födelsedag och kände mig fri. Glad. Frisk. Frisk så som jag inte känt mig på… Ja, väldigt, väldigt länge.
Halsen må skava lite. En begynnande förkylning kanske, den fjärde för i år, men så är det på en förskola. Allting kan ju inte vara perfekt, för då vet man att man befinner sig i en dröm eller i själarnas rike, men hela min inre ekvation har löst sig. Just här, just nu, just idag, är allting i balans, alla chakran, alla organ. Ett andetag in… Ett andetag ut. Jag är frisk, glad och lycklig. Tacksam för att allting flyter på nu utan gnissel och själsliga suckanden. Här och nu. Ångestfri. Jag letar och letar men jag kan inte hitta någon ångest, någonstans, hur mycket jag än svävar över de olika rummen. Till och med att gå till jobbet känns roligt, att vara på jobbet känns kul. Att ställa in sig på att studera till förskollärare till hösten känns… Rätt. Det känns nästan som att jag fått frid. Låter det konstigt?
Jag är fullt medveten om att ångesten lär komma igen. Absolut, det kommer den, jag har ju levt med den i så många år. Men just nu… De senaste dagarna… har jag kunnat andas ordentligt. Fritt. Ätit det jag varit sugen på, gjort det jag varit sugen på att göra, och gjort det i lugn och harmoni med en slags närvaro som förvånar mig. Magen har inte sagt ett dyft, bara varit glad. Här och nu är allting bra. All is well. All is well. Tänk, vilken känsla det är. All is well. Med mig. Med min kropp, mina känslor, min hjärna, mitt hjärta och min själ. Visst, jag känner enorm, mörk sorg över att Tim Bergling gått bort så ung. En introvert precis som jag som gjorde saker för andra, precis som jag, en som till slut inte orkade, precis som jag – bara så mycket mer, så mycket värre. Han finns inte idag. Han orkade inte mer. Det blev en ögonöppnare för mig. Kanske en bidragande faktor till att leva, just här idag. Vara glad och tacksam över allt som är just nu. Ingenting varar för evigt, men just nu, just här… Är allting okej. All is well. All is well. Och jag behöver inte vara någon jag inte är. Det går inte. Det funkar inte. Jag måste vara mig själv. Leta efter spegelbilder av mig själv i allting jag gör, i kläderna jag bär, i sättet jag pratar med människor. Jag kan inte vara någon jag inte är. Jag kan inte låtsas vara någon annan. Jag måste vara mig själv, och det är okej. Det är så det ska vara. Mig själv och min egen, inre trygghet att luta mig mot, hämta stöd ifrån till allting jag tar mig för.
Nu ska jag lägga bort telefonen. Sträcka ut mina båda ben, ömma efter springturen på sex och en halv kilometer igår. Krama om Petter riktigt ordentligt. Krypa upp nära honom. Känna hans puls under min kind. Känna livet pulsera genom honom. Vårt liv. Han och jag. Här, nu. Och bara… Sluta mina ögon inför förnimmelsen av allt det som flyter runt inuti oss båda, det som förenar oss på ett plan som inte går att beskriva i ord.
Här är min fina bukett jag fick av Petter tidigare i veckan; mina favoriter ? Han skämde bort mig nåt så hemskt i helgen som var. Jag ska berätta mer om det en annan gång. Nu är det godnatt som gäller!
Senaste kommentarer