Mensen är nog snart här. Molar lite. Ont i brösten. Svullen om magen. Inte mitt vackraste jag, ni vet? Borde vara glad för Jessica Lagergren som precis plussat men det är jag inte. Jag sitter här för mig själv och tjurar undrar varför det inte kan hända mig önskar jag kunde rikta all min glädje på fröet som gror i hennes livmoder och snön bara faller. Snön fortsatte att falla. Jag tycker det är roligt att hon är gravid men det svider i min själ, jag vill ju också, och i min självcentrerade enfald kan jag inte vara glad för hennes skull eller för någon av de andra tjejerna som går ut offentligt på Instagram. Jag grinar ihop istället. Varför dem. Jag glädjs med dem, men jag är inte glad. Och det får vara så. Jag önskar dem ingen olycka. Jag önskar dem allt det här. Vet att de är värda det, vet att de jobbat hårt för det. De har viljan, , pengarna, förutsättningarna. Jag hyr ett hus som knappt har en möbel som är min. Jag studerar. Och en bebis hade ändå inte kunnat vara mer välkommen ändå.
Dag 28 idag. Beräknad bim. Kommer vakna med mens imorgon och så är det med det. Ännu en månad. Ännu lite mer tid. Det har gått tio månader sedan J sade att hon var gravid. P:s syster. Tio månader sen jag trodde att jag också var det. Sen fick jag mens och fortsatte att få mens månad efter månad efter månad.
Det är inte hela världen. Inte allt jag bryr mig om. Men ändå känner jag mig för ett ögonblick som skit precis när mensen kommer. Sen repar jag mig, höjer huvudet och går vidare. Men tanken lämnar ju aldrig riktigt mitt huvud. Och nu hoppas jag att vi. Prickade in den. Ägglossningen. Och att allt klaffade där inne. Att jag också bär på ett frö. Men det gör jag inte. Inte den här månaden heller.
Senaste kommentarer