Vägen till

För den kräsna kanske detta inte är särskilt kul att läsa om man tex sitter och äter sin middag eller lite plock framför teven. Inte för att jag kan bry mig om det finns kräsmagade personer som råkar läsa detta, det är ju mest för min egen del jag försöker få ner orden på pränt. I alla fall. Den kräsmagade är diskret varnad, och det hela gäller bruna flytningar, så nu vet ni om ni vill fortsätta läsa eller ej.

Jag och P hade sex två gånger under morgonen, sedan for jag och sprang fem kilometer rätt fort och intensivt i skogen, över barr och rötter, kvistar och sly. Gjorde chins och armhävningar i det nya utegymmet. Kom hem och sov två timmar i sängen, heeelt färdig. Vaknade och gick ut i trädgården för att påta lite (ja jag är en pensionär i min själ haha). Och då kände jag… Ja, hur som helst. Det var brunt slem. Jag blev så jävla ledsen. Satte in en tampong medan molvärken ökade i styrka och jag fortsatte med mitt, sedan lagade jag en snabb middag och tog ut tampongen. Brunt slem och lite rosa här och var. Jag googlade massor och kom fram till följande:

Bruna flytningar, brunt, orange eller rosa slem är vanligt i början av graviditeten. Det behöver inte betyda att man fått missfall även om det såklart KAN bero på det. Det man ska se upp med är färskt, rött blod och smärtor i magen. Blöder man rikligt, dvs fyller en binda/tampong på en timme och det är klumpar i är det förmodligen missfall man drabbats av. Källa: 1177.se.

Jag vill inte att det ska vara missfall. Inte när jag precis har fått mitt plus, när jag precis fått bli gravid. Inte när jag vet hur osäkert det är med det då P’s logiska och rationella sida bromsar. Jag sade till honom att jag inte står ut om det blir missfall. Jag klarar inte av det. Jag klarar inte av att vänta flera år till. Jag gör inte det. P kramade mig hårt och sade att det inte blir flera år. Det blir snart. Det måste bli snart.

Och det molar fortfarande. Inte som vanliga mensvärken, om det är någon tröst. Och temperaturen är fortfarande hög. Men jag är så rädd för att jag ska mista det redan. Att 36 timmar är allt jag fick vara gravid i. Att det här är starten för ett missfall. Jag kan inte göra nåt för att förhindra det i så fall, och blir det missfall så beror det ju på att det var något fel med det, vilket kroppen märkte och stötte ut. Det är bara själva grejen med att äntligen vara gravid och sen mista allt, se allt rinna ur mig i förrädiska blodströmmar, som gör mig så… ledsen.

Jag har blött ut en efterlängtad graviditet redan. Jag fläckade ner säng och kläder och dubbla bindor och det rann och rann och rann och klumpar och slem och smärta som rev i mig när värkarna gjorde mig kallsvettig, värkar som hjälpte till att göra sig av med allt. Fy fan. Det var helt jävla fruktansvärt skithemskt och något jag aldrig någonsin vill vara med om igen.

Så snälla lilla riskorn. Stanna kvar. Väx dig starkare. Visa oss alla att du är lika tuff som dina föräldrar, lika dumtjurig och tålmodig som din pappa. Lika envis som mig, din mamma. Jag är så ledsen. Det river i mig. Jag är maktlös för vad än kroppen bestämmer sig för att göra, jag kan bara sitta och se på. Jag hoppas att det blir bra. Att jag får, ve och fasa, vara med om en förlossning i januari till ett friskt och välskapt barn. Jag bryr mig inte om könet. Jag vill inte ta reda på om det blir en Gaia eller en Tellus. Moder jord har redan bestämt det och jag litar på henne. Vad än det blir, när det än blir, kommer barnet att vara så välkommen och efterlängtad oavsett om det blir en hamster av det hela.

Snälla lilla plus, stanna kvar. Väx dig starkare. Väx dig förbi oro och hopplösa tårar. Snälla. Stanna kvar hos mig. Snälla.