Vägen till

Fan vad ledsen jag är. Magvärken har försvunnit men då lämnat mig med… toarusning, något som inte alls är min tjusning. Det må så vara, varje gång jag sätter mig är ju en gång närmare friskhet, jag menar, skiten ska ju ut, vad än det må vara för skit i kroppen och så länge jag inte spyr *peppar peppar* är jag glad och tacksam. Mår inte illa annat än just efteråt, men då dricker jag några klunkar vatten och väntar några minuter och så går det över. Tar några Resorb här och där och småäter det magen förblir stabil av. Typ bananer och rå sparris. Och tuggummin. De kanske har en stor del att göra med rusningen. Ska genast sluta tugga så mycket, speciellt nu när magen inte alls är sig själv. Jag är ganska säker på att det är magkatarr, men det kan ju såklart vara det andra också. Dag tre är vi, jag, inne på så vad det än är borde lätta snart.

Det är därför jag är ledsen. För det här. För att min 25-årsdag alldeles snart är här. Inom några timmar faktiskt. Om sex timmar är jag 25 år gammal och vad gör jag? Vandrar runt i huset, läser böcker, spelar töntiga mobilspel, lyssnar på avslappnande musik, spelar Mario Odysseysey hur det nu än stavas, och så börjar jag om igen, med boken, med spelen, med musiken, med Mario, med de frysta bananerna, med sparrisen, med att dricka massor av vatten och Resorb och så får jag gå på toaletten. Solen skiner. Jag är 24 år gammal. I dag. Idag är jag 24 år gammal. Imorgon är jag inte det. Det var så mycket jag tänkte hinna göra innan jag fyllde 25. När jag tänker på det blir jag så ledsen och det är inte bra att vara ledsen när man är lite dålig i magen för smärtan blir inte direkt mindre då så jag sitter här, ligger här, halvligger egentligen, i min säng och låter bli att tänka på någonting av det. Petter ska snart iväg och jobba stängning på sitt nya jobb och jag saknar honom redan så det gör ont i kroppen men jag vet att det är lika bra han far, så får han erfarenhet och pengar och jag kan krya på mig i all ensamhet hur mycket jag vill. Dassa för förhoppningsvis SISTA gången (mirakelmedicin någon? Jag har hittills testat Dimor, Samarin, Novalucol och bikarbonat och magvärken i mellangärdet är som sagt mycket bättre idag, helt borta om man inte räknar med knipet som kommer just innan det vrider om, men vad ska jag göra?!?!?!) och bara ta det lugnt, kvällen före the big day.

Jag hade kanske hoppats att den dagen skulle ha blivit lite roligare. Lite mer… Ja, men att jag skulle ha hunnit njuta av det lite mer, i förväg så att säga. Bakat något eller i alla fall köpt något haft öppet hus skrattat och kramat mina vänner och haft födelsedagsmys med Petter när jag slår upp ögonen imorgon bitti, pisstidigt. Tagit vara på varje minut av idag och igår och imorgon. Som alltid två dagar innan något stort. Julafton. Min födelsedag. Petters födelse. Vår årsdag. Två dagar innan är mina favoritdagar. Då vet jag att när jag vaknar upp nästa dag kommer allt det jag längtar efter hända imorgon. Men den där dagen, två-dagar-innan-dagen är bara… Jag går bara runt och njuter och ser framemot det som komma skall.

Nu vill jag helst snabbspola en vecka så att jag slipper denna magkatarr. Gud och usch den är hemsk. Tack och lov får man väl ändå säga, så känner jag mig inte direkt sjuk, annat än när kramperna kommer, och mår bra igen direkt efteråt. Så det är ju alltid något. Solen skiner som den har gjort i två veckor, uppfarten hackas sönder på is varje dag och trädgården börjar smälta fram och vi har både humlor, flugor, myror, fjärilar och sädesärlor på våra håll. Helt underbart. Mot solväggen är det också helt underbart varmt. Man kan sitta där i t-shirt. Bara vara. Läsa. Njuta. Tänka på här… Nu… Inte på magkatarr eller 25-årskris. Man kan sitta där som tjugofyraåring och lyssna på när humlorna surrar förbi, hur snön rasar ifrån taket, antingen vårt eller garagets eller grannens. Det är faktiskt inte så pjåkigt. Det var dagens bästa. Dagen innan-dagens bästa när man inte är helt kry, och solens strålar får värma ens vintertrötta ansikte.