Dagens tilltänkta halvtidsjobb blev heltid på grund av att min mamma, som jag även jobbar med, blev sjuk i samma åkomma som jag hade. Mysterierna hopar sig. Diagnosen ändrar ändelse. Jag är så glad att jag är frisk idag och mår bra, nu. För bra mår jag, även fast huvudet värker. Begynnande migrän. Igen. Och så är jag så väldigt, väldigt trött i kroppen och huvudet efter mastodonpasset på jobbet. Imorgon blir det på’t igen men bara halvtid. Eller ja, sex timmar.
Jag fick i alla fall undan disken, tömde maskinen, skalade och skar blandade rotfrukter innan jag slaskade in dem i ugnen och gick och duschade. Så var middagen klar när jag kom tillbaka och här är jag nu, i en av våra två soffor, med en pläd över benen och tjocksockar och collegetröja. Huvudet värker. Annars, annars är det bra. Jag är bara trött. Träningsvärken från lördagens springpass bränner fortfarande i låren. Träningsvärken sedan igår, ett fjesigt pass på gymmet, molar i axlarna. Jag lyssnar på långsam musik. Glider snart iväg till drömmarnas land. Jag är inte van att jobba heltid. Jag tillhör den lilla skaran människor som inte klarar av att jobba heltid. Jag bränner ut min hjärna. Jag brände ut min hjärna och det här är en jobbig biverkning av kraschen och vägen tillbaka – min obenägenhet att arbeta åtta timmar om dagen, varje dag, och samtidigt fungera som människa.
Jag vet att man ska och bör göra det, för pensionen och lönen framförallt. Men jag kan inte. Det funkar inte. Jag vill jobba heltid. Jag försöker göra det, men då får jag sådana setbacks efter en stund och får magkatarr eller knasig mage eller bara en sån där jag orkar inte-känsla där tårarna bränner och jag är helt kroppsligt utmattad. Jag tänker inte älta det, varför det är som det är – det är som det är och jag kan inte göra någonting åt det. Så sex timmars arbete är perfekt för mig. Jag har energi kvar i slutet av dagen och kanske orkar träna eller ta en promenad eller städa. Det är väldigt viktigt för mig, att orka mer än bara jobbet.
Tidigare, under mitt åttatimmarsliv, jobbade jag, sedan handlade jag och lagade mat. Då var klockan sju eller åtta på kvällen och jag behövde fortfarande dammsuga och tvätta och städa undan efter middagen. Min egentid var obefintlig. Petter tränade varje dag efter jobbet och kom hem åtta eller nio och var vrålhungrig. Jag hann inte träna. Jag ville, men jag hade absolut ingen ork, och jag visste att det var så mycket kvar att göra när jag sedan kom hem igen så det var ingen idé, energin var redan i botten. Och så fortsatte det, ekorrhjulet, tills det renderade i permanenta skador på hjärnan. Så jävla kul. Aldrig mer. Aldrig igen. Nu säger jag ifrån. Nu vilar jag och tränar jag och delegerar. Petter kan dammsuga lika väl som jag kan det. Nu jobbar jag sex timmar om dagen, max, och är nöjd och glad. För mig är det perfekt. För mig är det ett måste. Jag förlorar antagligen rätt många kronor i slutändan, men jag vann mitt liv tillbaka och en funktionell kropp och hjärna är mer värt än alla pengar i världen. Naivt, men sant. Och jag håller mig vid sanningen. Det gör jag alltid, även om, och när, det svider. Det måste jag göra. The truth will set you free.
Senaste kommentarer