Vägen till

Ledig dag blev det idag. Chefen för mitt handelsjobb vill höja min anställningsprocent till 50 men jag börjar ju studierna nästa vecka och har ännu inte fått det exakta schemat, eller snarare jag har inte fattat det exakta schemat för jag är trög och förvirrad, så chefen skulle pussla med mina helt studiefria dagar och återkomma. Kul, så länge jag inte tar mig vatten över huvudet och överanstränger hjärnan. Det vore fantastiskt roligt att kunna jobba en eller två hel- eller halvdagar i veckan, då har jag min del av hyran betalad, utöver studiebidraget alltså. Skönt.

Jag och en blivande studiekompis är lika förvirrade båda två så vi ska hålla ihop innan vi börjar, snirkla oss genom LTU för att så småningom hitta till rätt klassrum. Jag är rädd att få panikångest när jag är där, att jag inte ska klara det (det är de gamla hjärnspökena som pratar). Jag har lovat mig själv och P att jag ska köra i alla fall till jul. Jag är så introvert och har fortfarande känningar av min utbrändhet… Kanske vore det bra att prata med någon under tiden jag läser, så jag lyckas hålla hjärnan lugn, under panikgränsen. Men… Andra klarar ju att studera så varför ska inte jag? Klart jag klarar det.

Igår köpte jag mig nya träningsbyxor och åkte till gymmet med P under kvällen för att testköra dem. Blev ett längre uthållighetspass med tunga och många marklyft bland annat. Idag har jag så jävla ont i ryggen. Alltså extrem träningsvärk-ont i ryggen. Jag har haft ryggskott en gång i Australien och det här är inte det men nog är det en kusin. Skit alltså vad öm jag är. Ligger ner och avlastar ryggen så mycket jag kan det tar för mycket ork och energi att ens vända sig om, att skratta. Nästa pass blir lite lugnare, men vilken grym kontakt jag fick i ryggen igår ändå. Tack vare byxorna. Måste ju vara det. Vilken grej.

Nu ska jag bygga lite muskler. Börja äta mer. Jag äter som en fågel. Vill äta vegetariskt. Vill kunna springa utan att få mjölksyra efter trehundra meter. Jag tror jag har hjärnbrist (hahaha). Järnbrist. Jag vet att man inte ska googla sina symptom för då kommer man dö imorgon men jag tror det, tror att det är järnbrist, så jag har tagit upp mina OmniVegan-piller och ska ta dem i ett par veckor så kommer förhoppningsvis orken tillbaka. För orken att springa finns inte där. Jag orkar bara inte. Jag vill, men orkar inte. Benen orkar inte. Det är inte andningen, det är benen. Mjölksyran. Och allmänna tröttheten i kroppen. Lite mer vitaminer på det och jag är snart på banan.