Jag håller huvudet högt. Jag tänker framåt. Manifesterar framtiden. Sätter ord och detaljer på den längtan som brinner i mitt bröst. Jag manifesterar att jag ska bli gravid snart igen, att jag ska känna den där bebisfoten sparka inuti mig och hur det kommer att kännas. Jag gräver inte ner mig i det mörka för jag håller blicken på det ljusa i framtiden. Jag… ligger i soffan och äter godis och scrollar samma tre appar hela dagen, går ut och promenerar, åker på stan, och när jag kommer hem lägger jag mig under filten igen. Jag ältar inte missfallet. Jag tänker inte på det. Jag bara… Jag kan inte tänka på det, för då faller jag. Men det jag gör… är att jag undviker att tänka på det så mycket att det lurar runt varje hörn. Så mycket att jag tänker på det i alla fall.
Och då dränker det mig. I ett hål. Och jag orkar inte göra någonting, jag blir bara förlamad av min egen inre smärta fastän jag vet att det var fel på embryot.
Jag ville inte få missfall.
Jag vet att det var fel på det sedan första början. Redan när jag plussade. Det borde varit skarpare plus. Det borde ha visat 2-3, inte 1-2. Jag borde ha fattat det då, men det gjorde jag inte. Och så började jag blöda. Det var knappt någonting igår, bara lite rost liksom. Nu har det börjat lite smått igen. Fortfarande brunt, men med hopskrynklade spermier som kommer ut. Typ så ser det ut, fast förstorade. När slutar det komma? När slutar jag blöda på riktigt? Jag hoppas allt hinner, rinner, ut i alla fall. Av sig själv. När det är lite och brunt så är ju flödet inte sådär jättesnabbt. Vill inte att något ska fastna där inne.
Men att stå där i duschen och känna att man börjar blöda igen och den där jävla lukten av järn… jag ooooorkar inte. Jag är så förbannat jävla ledsen det gör ont i min själ och jag skriver inte för jag vet inte vad jag ska skriva längre.
Jag ville inte få missfall.
Varför var jag tvungen att få missfall?
Vill bara skicka en stor kram till dig <3 Jag själv har upplevt samma sak. Lycka och glädje som slutade i blod och tårar tyvärr. Var så otroligt ledsen, tror aldrig jag varit så ledsen i hela mitt liv. Det var tidigt, troligen v. 6 bara, men sorgen var så stor ändå. Jag tillät mig att vara ledsen ett tag, men att sen gå vidare. Jag försöker att fokusera framåt och när det är tungt tröstar jag mig med tanken att när jag sedan får min lilla bebis kommer jag förstå att det var just den bebisen jag skulle få 🙂 En fin och tröstande tanke. Motgångar gör en stark, klyschigt men sant, och erfarenheterna gör en till en bättre människa.
Känner med dig <3 Finns inget någon kan säga för att du ska må bättre mer än att låt dig själv få sörja <3
Jag fick höra hela tiden att "Det var väl bra att du fick missfall för du hade väl ändå inte velat ta hand om ett sjukt barn?" Helst vill man ju att ens bebis ska vara frisk så man slipper gå igenom ett missfall men va fan va de för kommentar? 🙁 <3 Kram!
Men alltså fy vilken jävla kommentar av den människan??? Klart att det var ”bra” att man fick missfall just den gången då kroppen märkte att embryot inte var livsdugligt men att slänga ut en sån där kommentar är ju bara dumt. Snacka om att den måste ha satt sig djupt. Stor kram ❤️
För att bebisen som kommer var den man väntade på ? mvh trebarnsmamman med två missfall i bagaget
Jaaa så är det ju. En väldigt fin tanke ❤️