Vägen till

Jag var lite nere här tidigare, efter att jobben tog slut trodde jag att jag skulle må bra och kunna vila så mycket som jag ville. Men icket. Tankarna började istället rumla runt inuti skallen utan slut och jag har tagit mig igenom tre ångestattacker sedan förra veckan. Det är mer än vad jag haft under hela sommaren och även om man aldrig glömmer hur en ångestattack känns hade jag nog ändå valt att tysta ner minnesbilderna… för det är inte jättetrevliga. Jag har inte haft någon ork i benen under mina löpturer, får inte riktigt till det med löpsteget och känner mig som en elefant, sett till de där stockarna under mig, de som vanligtvis brukar kunna springa nästan ljudlöst genom skogarna. Nåja, nästan.

Sedan gick jag in hit efter två dagar off radar och läste kommentarerna. Vilken energi jag fick. Det kanske är löjligt att bli glad för att folk skriver till mig, när vi varje dag tampas mot den ytliga sociala medier-världen men någonstans får man ändå tänka att det är en riktig person bakom orden och när peppen är nyanserad och blandad med egna erfarenheter… då blir det äkta, och jag sög åt mig de positiva vibbarna. Nu är världen lite ljusare. Luften lite lättare att andas.

Jag har även ägglossning idag, så det kanske har något med saken att göra det också. Jag är alltid på topp när jag har ägglossning. Känner mig stark, snygg, härlig, sådär som det ska vara all annan tid också. Jag ska klä på mig för att åka till gymmet om en strax. Vi har börjat kolla videoklipp på en muskelpelle som är smidig som bara den fastän han lätt väger över hundra pannor. Han är så himla rolig att se på och träningsandan flyter ut genom teven och lindar in vardagsrummet med jävlar anamma-vibbar. Så det blir marklyft på schemat idag. Många och lättare. Det kommer kännas gode väl imorgon ändå och jag har ju inte tränat ordentligt på två månader. Känns sådär men värmen tog verkligen knäcken på mig, och att jobba nästan vareviga dag från början av juni till början av augusti gjorde sitt också till att hjärnan inte orkade sikta in sig på en extra aktivitet.

Så att jag fick ångest när jag helt plötsligt slutade jobba (när kontraktet tog slut alltså) är i och för sig inte så konstigt. Jobben höll ångesten borta och när jag inte längre behövde använda hjärnan lika mycket så hittade den andra saker att hetsa upp sig över. Det har jag märkt efter min utbrändhet – jag måste aktivera min högintensiva hjärna med någonting varje dag. Måste få den att arbeta. Oavsett om det är via Word eller ritblocket, träning eller hög rockmusik. Gör jag det varje dag får jag inte ångest. Sen hjälper ju såklart träningen och mindfulness, att försöka leva för stunden, och det gör jag när jag sitter och skriver, ritar eller tränar. Då är det just då som gäller, ingenting annat existerar.

Övning ger färdighet. Nu ska jag öva upp mina muskler igen och ta itu med skolstarten nästa vecka. Jag känner mig som en trettonåring igen. Stå där och vänta på bussen som ska ta mig till min nya skola. Herregud så nervös jag var. Och då hade jag ändå min bästa vän, och en tredjedel av sexårs till sexan-klassen, med mig. Nu är vi vuxna och nu står vi på helt egna ben, men jag kan garantera att vi alla är tretton år i huvudet på onsdag när ”uppropet” sker.