Vägen till

Vecka 28: Insikter och målbilder

Ledsen för dålig uppdatering, här går det i ett med nya kurserna, seminarier och Zoom-träffar. Träffar barnmorskan varannan vecka, samma med specmödra och ultraljuden. Vecka 29 imorgon. Bebisen ligger oftast med huvudet neråt men svänger ibland sina lurviga så att hon hamnar i säte. Sparkar både på urinblåsan och revbenen så det står härliga till.

Jag njuter av att vara gravid och älskar rörelserna inifrån, hur hon bökar runt där inne. Jag får verkligen fundera hur hon ligger ibland när det sprattlas åt alla håll och kanter och som en nyfunnen gravid vän sade: det vore fantastiskt kul med en egen ultraljudsmaskin för att verkligen se rörelserna in action.

Annars då? Vi pratar förlossningen både hemma och med barnmorskan. Vi isolerar oss så mycket som möjligt och träffar bara folk när vi är ute och promenerar och månadshandlar. Här om dagen luftkramades vi med några nära vänner som precis fått sin bebis så istället för att hålla i den lilla så beundrade vi på lite avstånd, även om vi är ganska säkra (om man nu kan vara det) på att vi inte bär på smitta. Så himla himla liten och ny. Jag längtar så enormt efter vår lilla tjej nu och jag kan inte förstå att vi faktiskt ska ha barn om två månader. Det är en väldigt surrealistisk känsla och vetskap. Två månader är ingen tid alls och jag stannar upp flera gånger per dag för att liksom njuta av stunden, av minnet, av förnimmelsen. När James pratar med magen så bebisen blir alldeles vild. När hon sparkar åt alla håll och kanter. Att våren nu kommit även om den är väldigt blyg och försiktig i år.

Tänk, snart är hon här. I nuläget känns det som att jag är tämligen säker på att jag kommer ligga på BB och gråta ögonen ur mig för att jag har en liten nyfödd bebis i famnen, en bebis jag längtat efter i så otroligt många år och livstider. Att jag en gång grät av längtan efter det jag nu har. Triumfen. Glädjen. Tacksamheten. Att stryka hennes hår. Att smeka hennes kind och andas in doften av henne medan hennes små fingrar knyter sig runt mina. Äntligen är det vår tur. Jag hoppas och önskar så mycket att förlossningen blir smidig och fin, smärtsamt blir det nog ändå men vi har målet i sikte bara några timmar eller dagar bort när vi väl ligger där.

Tack livet. Tänk vad bra det blev. Tänk att äntligen blev hjärtat helt och själen fylldes av hopp. Vi har börjat prata om vårt blivande hus, att efter studierna kommer vi att söka jobb och köpa eller bygga hus. Det längtar vi båda efter. Efter allt slit med studierna har vi målet i sikte – vårt egna hus, vår egna familj. Vilken dröm det vore. Vilken dröm det är. Definitivt en målbild när jag ligger där och föder. ❤️

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats