Vägen till

Hej kompisar,

Idag var det dags för ännu ett ultraljud för att kontrollera flöde, bebisens tillväxt, moderkakan och livmodertappen. Allt såg fint ut och jag fylldes av en sådan härlig glädje. Bebisen är fortfarande en han och låg med huvudet mot livmodertappen så jag tror att ilningarna i bäckenet kommer därifrån. Inatt kunde jag knappt sova för att det gjorde så jäkla ont i muffen. Bebisen lirkade sig neråt under gårdagen då ilningarna började, efter att ha legat med huvudet ner sedan vecka 28. Och nu verkar han vara fixerad, jag ska höra med barnmorskan imorgon vad hon tror.

Det var inte det mest behagligaste av känslor och jag försöker bryta de negativa ”aj det gör ont”-tankarna med att det är precis så här det ska gå till. Bebisen ska lägga sig med huvudet neråt i bäckengången och det har han nu gjort, så han följer mönstret. Då får det göra ont och knivarna får hugga. Acceptera. Surrender. Men helsike vad ont det gör när det hugger till, jag blir nästan illamående av smärtan. Inatt ska jag prova Alvedon och värmekudde när jag lägger mig och hoppas att han inte borrar ner sig natten genom, jag behöver lite vila jag också.

Inför ctg:n träffade jag en jättehärlig barnmorska som jobbar på förlossningen och jag tyckte om henne genast. Det var mitt första CTG under graviditeten och jag lyssnade intensivt på hur apparaten fungerade och vad de olika siffrorna betydde. Haha, kunskapsnörden nummer ett. Så där låg jag med magen i vädret och banden runt magen och hörde mitt barns hjärtljud blandas med sparkarna och maskinens suckande. Jag såg min syrehalt, min puls och mitt blodtryck registreras kontinuerligt och det roligaste av allt: sammandragningarna. Pappret som långsamt matades ur maskinen visade på tydliga toppar och dalar. Barnmorskan kom in med jämna mellanrum och tittade till mig och maskinen och sade att sammandragningarna är ofarliga så länge de inte gör ont, vilket de inte gjorde.

Allt som allt hade jag 8 sammandragningar på 30 minuter som gick från stabila 1, 2, 4, 6 till 50, 53 och 55 innan de långsamt sjönk i styrka. Jag antar att de kommer ligga på drygt 400.000 sen när de riktiga värkarna drar igång men ändå. Okej inte 400.000 men… Haha, något ditåt i alla fall. Det var hur som helst väldigt intressant att min kropp verkligen arbetade med att förbereda sig inför förlossningen. Jag blev så taggad. Taggad på att föda barn. Jag kände bara förväntan och kämpaglöd (och är fullt medveten om att jag kommer vilja strypa mig själv om fyra fem veckor när jag verkligen är där på riktigt för att jag ens andats något om att jag längtar). Nu väntar kontroller varje vecka. Jag ska försöka sicksacka mellan coronavirusen under mina besök där och njuta av tiden som är kvar. Med tanke på att bebisen redan ligger så långt ner och jag har sammandragningar (utan att knappt känna av det) så tror jag inte att det kommer dröja sju veckor, men man vet ju aldrig.

Han är välkommen ut närhelst han känner för det, vår lilla kanin. Från och med lördag (34+0) stannas inte en eventuell förlossning upp utan bebisen räknas som fullgången trots att det egentliga datumet för helt färdigbakad är först i vecka 37+0. Något säger mig att det kanske inte är många veckor kvar ändå, så jag ska njuta av den tid jag har honom i magen och vila upp mig så mycket jag kan. Idag efter undersökningen städade jag badrummet men det gör så ont att böja mig fram pga ilningarna och huggen i bäckenet så min städning blir i midjehöjd hädanefter, haha! Det börjar bli lite tungt nu och jag älskar det, älskar hur kroppen kämpar på. En liten stund kvar och sedan får vi äntligen träffa honom. Jag är inte rädd för förlossningen alls. Kanske borde jag vara det, men nej. Inte än. Inte efter idag. Det är en väldigt, väldigt skön känsla.

Nu ska jag publicera detta inlägg och pingvinpromenera ut till bilen för att hämta hem min sambo. Jag har lite dov mensvärk som kommer och går och tänker försöka knipa åtminstone till efter helgen, då vi äntligen ska få se min familj igen, på säkert avstånd och utomhus. Det ser jag fram emot!