Jag tycker om träning därför att jag känner mig så lugn efteråt. Slutkörd, visst, men främst lugn. En känsla av här och nu som sprider sig i kroppen. Jag fick en riktig boost i och med dagens formbild. Jag skryter aldrig på mig själv berömmer nästan aldrig någon bedrift jag gör – de bara passerar utan vidare eftertanke men nu ska jag ta vara på dem, hålla kvar dem en stund, känns värmen från dem och absorbera de positiva vibbarna.
Här om dagen gick jag under rasten fram till en ensam kille i klassen och började småprata med honom. Sedan hade vi en snabb redovisning om det vi just skapat på lektionen och jag gick fram till katedern tillsammans med mina två andra samarbetspartners och genomförde redovisningen. Det kändes läskigt att kliva fram dit, men jag gjorde det i alla fall och det gick bra. Alla skrattade, men det var ett bra skratt. Vi skrattar inte åt varandra utan med. Det är den största skillnaden gentemot gymnasiet eller högstadiet. Nu är vi alla här för samma sak. Vi kämpar och sliter för exakt samma grej. För att lyckas, allihop. Det är en fin känsla.
Så hädanefter när jag gör någonting värt att mentalt high five:a så ska jag ta en minut och faktiskt göra det. Istället för att bara skicka iväg tanken och bedriften och låtsas som inget. Det är inte ingenting det är personlig mognad och nya erfarenheter. Vi är så hjärntvättade att vi inte ska höja oss själva, att vi ska hålla oss i raden, i kön utan att slå ut med armarna, att vi ska hålla ner huvudet och acceptera. Jag menar inte att man behöver vara jordens kaxigaste, egocentriska människa som ständigt höjer sig själv genom att trycka ner andra och andras bedrifter. Det jag menar är att bara ta en minut, ett par sekunder, efter en bedrift och klappa dig själv på axeln. Säga, tänka, bra jobbat. Fan så bra jobbat. För ingen annan säger det. Ingen annan reagerar eller tänker på det, att det var en stor grej för dig. Ingen annan vet det. Så… Höj dig själv. Beröm dig själv. Sluta gömma dig bakom jantelagen och bekvämlighetszonen och lilla landet lagom politiska korrekthet. Var inte svartvit om din själ sprakar av färg. ❤️
Det jag bör ge mig själv en riktigt härlig ryggdunk, mental kram, klapp eller en high five just nu är:
1) Att jag rodde en väldigt dyr affär i hamn i helgen på ett av mina jobb. Det började med något litet som jag lyckades omvandla till något som innefattade väldigt mycket pengar. Jag var knäsvag hela tiden inte minst när jag skrev in siffrorna i faktureringsrutan. Jag fick en stjärna för det. Veckans affär. Det var jag det. Yay!
2) Att jag hittade till lektionssalen helt själv här om dagen. Universitetsområdet kanske inte är så stort om man jämför med Göteborg, Uppsala eller Stockholm men nog stort för mig, och jag hittade rätt.
3) Att jag gick fram upp på ”scenen” och redovisade gruppens resultat.
4) Att jag ställde en fråga till vår lärare under en föreläsning. Liksom wooow! De välkomnar frågor och ändå sitter många mest och hummar, men jag sträckte upp handen och frågade om något. Två gånger. Sen såg jag att en person i rummet tittade på mig med något i blicken – acceptans, intresse, nyfikenhet – och min författarhjärna gick igång. Vad ville han? Varför tittade han på mig sådär, med just den där blicken, vad betydde den? Och mina fingrar ville skriva ner en kort novell om blickar i en föreläsningssal.
Många tjejer i min omgivning tycker att han är snygg. Jag vet inte det jag, men titta gjorde han, och flinade möjligen lite. Jag höll kvar blicken för att se när han släppte taget och det tog bra längre än den där ”oj ursäkta jag skulle bara svepa förbi här ett ögonblick men råkade fastna lite hejdå”, men inte lika länge för att vara en ”du vet att jag vill ligga med dig så mycket att det kliar i min själ, jag vill ha dig jag vill känna din hud mot min du är den sexigaste människa jag någonsin sett.” Skratta inte, jag säger ju att jag är en författare som går igenom mängder med teorier och idéer varje dag i allt som utspelar sig framför mig! Det var ett mellanting. Kanske ett ”din fråga var väldigt intressant, och förresten är du jävligt snygg men det är bara en reflektion, ett faktum. En intressant människa helt enkelt, med ett wow leende.”
Typ så. P är lite rädd att jag ska fastna för någon jag möter. Bli kär i någon annan, han säger att möjligheten finns och att det gör ont att tänka på. Jag har sett fler män på universitetet än jag sett någonstans annars förutom möjligen på tunnelbanan i rusningstrafik en tisdagsmorgon från Centralen. Men det är P’s mun jag vill ha hans armar om mig och hårda mage att vila rumpan mot när vi sover. Han är mitt allt. Mitt mys. Men jag är såklart inte blind för det. Jag har alltid sett och vetat när en man, kille, är intresserad av mig. Det är faktiskt inte så svårt. P ser aldrig när en tjej flirtar med honom. Tur det för jag hade blivit vansinnig. Jag tar hand om det som är mitt och om tjejerna inte kan hålla avståndet går jag dit med en arm eller en hungrig mun sugen på en enda sak – hans mun – och så fort han ser på mig blir hans ögon helt annorlunda glasklara fyllda med kärlek och alla backar, varenda en, för ingen kommer mellan eller förbi det. Det finns bara en. Vi är två, men vi är samma. En enhet. En själ. Det fanns inget före och det finns inget efter.
Det är han och jag och jag ska njuta av det så länge jag får.
Senaste kommentarer