Ett par dagar sen sist. Jag och P har haft en gemensam ledig dag idag, for och cyklade runt stan, åt mjukglass i solen, handlade, såg fotboll och grillade hemma på gården. Det ranglade in en alkohol- eller drogpåverkad man på gården och började besserwissra över vår tillvaro, sina miljoner på banken, gav oss råd vi inte riktigt bett om men var väl ändå rätt trevlig om man bortser från översitteriet och besserwisserheten. What if God was one of us… Hans prima avelshund med guld i pälsen som inbringade 20.000 kronor, för varje parningstillfälle åt upp vårt bacon och pissade på min vattenkanna innan de ranglade iväg.
Döm inte någon förrän du gått en mil i hans skor. What if God was one of us, just a stranger on the bus, ett sändebud från Odin, osv. Vi skakade av oss det hela och såg en riktigt bra fotbollsmatch och efter att ha varit ute i sex timmar var det skönt att komma in, duscha och krypa ner under svala täcken.
ÄL +5 idag. Den här månaden tänker jag faktiskt testa mig innan beräknad mens bara för att… knipsa eller verifiera känslan som slagit rot inom mig sedan vi hade det där samlaget precis innan brobygget började. Därför att det kändes speciellt. Annorlunda. En känsla jag inte kan beskriva. En slags vetskap. Naivt och korkat att ens tänka så men… Det känns annorlunda. Jag har inga symptom, det är det alldeles för tidigt för, men en inre känsla, visshet, vetskap – åtminstone känns det som det.
Rosenrot gav mig en riktigt riktigt tydlig ägglossning, hade inte gått att missa ens om jag velat. Varenda cell talade om för mig att nu äggar jag, var så snäll att befrukta mig, please. Och en del av min själ har liksom redan satt sig ner i det gnistrande hörnet där livet strömmar ifrån och nickar långsamt, lojt, mot mig. Vänta och se. Jag kan inte beskriva känslan och jag ser datumet för mitt inre; datumet där jag kommer testa positivt. En vision vilket inte på något sätt påvisar en verklig händelse, än.
Mycket kan dessutom hända innan det datumet. Ägget fäster inte. Ägget är av för dålig kvalité, spermierna är inte tillräckligt livsdugliga. Livmodern stöter bort det, jag får mens och mer är det inte med det, eller också är det det finaste ägget någonsin och blir till ett perfekt, perfekt… slutresultat. Det är bara en känsla djupt inom mig som är olik alla tidigare månader där man varit skengravid tusen gånger om. Det känns inte så den här gången. Inte som att jag är skengravid. Jag kanske har fel. Det kanske är rosenroten som gjorde mig extra sugen under ägglossningen och nu har svårt att släppa taget, svårt att slita tanken att det skulle vara nåt ur hjärnan. Jag vet ju hur länge folk kämpar varför ska det gå för mig på en gång så fort jag får koll på ägglossningen och pippar på precis rätt dag?
Min vision säger, även om det såklart inte går att garantera med ett uns sannolikhet att det faktiskt kommer att bli så – det är bara en vision jag ser för mitt inre, en möjlig väg i myllret av miljontals möjligheter som för stunden är den mest framträdande. Jag är medial och synsk till viss del men lika många gånger som mina visioner slagit in, lika många har de inte gjort det. Nu säger den i alla fall följande:
Femte juli
Flicka
….
Flicka, pojke
Dubbla hjärtan
Vecka 8
Illamående, stor, tung, otymplig, chock, panik, spya (hurra), livsomvälvande förändring, panikångest, ilande i ischiasnerven, arg, humörbergochdalbana. Pappa. Sparkdräkt. En. Sen två. Först en. Sen två. Hjärtan. Du-dunk dunk dunk, woosh woosh woosh (ultraljudsmanicken som mäter hjärtslagen, jag hör den sååå tydligt!) Men oj! Vet ni vad! Ser ni? Här har vi en… och här har vi den andra. Tvåäggs. Pojke, flicka. Potentiellt svimningsmoment för allt blir svart och P skrattar chockat och säger vaaaaa nej får jag se igen medan världen blir svart, svart, dunkande hjärta mitt eget och deras, mina, våra, hur är det möjligt nej det händer inte det går inte det var meningen att det skulle bli precis precis såhär. Woosh woosh woosh.
När jag försöker tänka tanken på mensens invasion den sjätte juli säger kroppen känslan något ”NEJ”, visar upp en vägg, drar iväg tanken till andra saker, dröjer sig inte kvar.
… Så skulle jag beskriva det. Just nu. Såklart kan jag ha fel. Såklart kan det vara inbillning och längtan som talar högre än vett och förstånd. Såklart kan mensen komma som utlovat och spola bort alla tankar och hopp för den här gången och det är okej om den gör det men det känns annorlunda. Jag har redan nu enorma humörsvängningar. Håller tillbaka för allt vad jag är värd för att inte bita av P och hans glädje för livet.
Jag kan inte säga annat än att vi får se. Jag lovar att berätta hur det går oavsett resultat och det är det fina med den här anonyma bloggen, ingen känner mig personligen och mina nära vet inte att det är jag som skriver det här. Jag kan ventilera och mala på om min längtan och tankar hur mycket jag vill utan att reflektera över om jag är för personlig eller privat för ingen känner mig. Ingen vet vem jag är och jag måste få ut det, alltihop.
Femte juli.
Jag ska testa mig den femte juli.
Sen får vi se.
Jag vore galen om jag på riktigt litade på enbart känslan och visionen. Det vågar, vill, jag inte. Mensen kommer säkert dyka upp den sjätte juli och jag kommer känna mig som en jubelidiot och norra Sveriges största rikspucko men samtidigt – tänk om jag har rätt? Tanken är så stor och livsomvälvande så jag skippar det för stunden… Då är det lättare och enklare att sikta in sig på Lucifers Waterfall och återuppta rosenroten inför nästa månad, något mindre galen och visionsfull.
Senaste kommentarer