Vägen till

Vad jag älskar våra mornar! Alarmet ringer, vi snoozar, kryper upp nära varandra, varsin hand på magen och kort därpå så börjar lillan sin morgongymnastik. Idag kändes det inte det minsta obehagligt när hon tumlade runt från sida till sida med en fot, en rumpa eller en armbåge, så jag tror att det måste varit den där dressingen som hon absolut inte tyckte om. Jag förstår henne! Vem vill ha vitlökssmak på sin klubba liksom? I och med att hon låg och snuttade på navelsträngen under rutinultraljudet, haha. Jag hade också gjort grimaser och blivit sur om min goda klubba plötsligt börjat smaka äckelpäckel… 😉

Så roligt att känna hur sparkarna ändrat karaktär på de fyra veckor som gått sedan jag började känna dem. Nu är de starka, rejäla och jag känner en rumpa eller ett huvud titt som tätt. I början var sparkarna bara små buffar, knappt kännbara med handen, precis som det ska vara och är i början. Blir jättespännande att se hur det blir under de kommande veckorna, hur rörelserna ändrar mönster. Nu börjar det även bli lite tyngre att andas. Dammsuga eller dra igen blixtlåset på skorna gör att luften pressas samman där inne, detsamma gäller om jag går för fort ute. Luften räcker inte riktigt till. Speciellt inte när hon lägger sig vågrätt i magen med huvudet upp och benen ner, då är det som att hon trycker upp sig själv i princip i lungorna. Att vara gravid är verkligen en upplevelse jag är så glad och tacksam att få vara med om.

Nu väntar dagens tupplur känner jag, trots kaffe har jag svårt att hålla ögonen öppna så jag stänger dem för en liten stund. Ikväll blir det chili con carne till middag, jobb, för James och efterlängtat spel för mig!