Vägen till

… Som fick mig att tänka att jag inte alls har särskilt mycket att säga till om när vi inte ens går in tusen procent för att göra barn varje månad. Att det är okej att känna oavsett. En kommentar som gjorde mig ödmjuk till livet och dagen som den är och allting som är just precis här och nu. Som gjorde mig ledsen ner i själen men som också fyllde mig med hopp. ❤️

”Jag kom in på din blogg via camcams och blev genast sorgsen i hjärtat. Detta är min blogg för 4 år sedan. Jag lider med dig, med barnlösheten, med det tomma, med att hoppas, med att känna skengraviditet, att allt kretsar kring hur livet borde vara och inte hur det blev. Hur avundsjukan frodas i mig utan att jag kan stoppa den när jag ser andra par med bäbisar lyckligt på instagram. Jag blir så avundsjuk så jag kastar sönder telefonen i backen. Min man förstår inte, vi har kunder bra, klart han önskar mig lycka och att vi en vacker dag ska få egna barn. Jag stirrar mig blind på digitala mätappar, mäter och räknar allt. Tills en dag då jag möter en av mina bästa vänners mamma. Jag har anförtrott mig till min väninna, som uppenbarligen berättat min desperation för sin egen mor. Först blir jag arg, sen får jag den varmaste kram som jag inte visste att jag ens behövde. ”Barn är ingen rättighet” viskar hon till mig, hon fortsätter ”men jag vet att det barn som får dig till mor kommer vara det lyckligaste barnet i världen”. Jag gråter som ett barn nu, du vet, fulgråter, tjuter.
Några veckor efteråt går jag in på MIA, det är en adoptionssajt, visar sajten för min man som blir lite skeptisk först. Men låter honom läsa berättelserna som adoptivpapporna skrivit.
Vi börjar undersöka saken närmare. Det finns barn som behöver oss, de behöver världens bästa föräldrar i kanske världens tryggaste land, det är vi. Detta var vi för fyra år sedan, nu är vi så långt fram i adoptionsprocessen så snart har vi vårt syskonpar, två flickor från Polen, 2 och 4 år gamla i våra famnar. Jag har aldrig längtat så här mycket, inte ens den desperationslängtan jag kände när jag varje morgon tog tempen och la in i olika appar. Den lyckan jag känner nu går inte att förklara i ord, för det jag skriver nu gör jag gråtande, av lycka. Snart är de här, flickorna som vi ska skydda med vårt liv, lära allt vi kan, kalla dem våra döttrar, allt är förberett. Sängarna, dockorna, Barbies och nallar.
Jag ångrar inget, utom en sak. Att jag var egoist så länge, att jag var så fokuserad på att biologiska barn var den enda utvägen, smärtan varje månad när mensen kom var inte värd det.
Jag önskar att jag blivit klokare tidigare, att min väninnan skvallrat för sin mamma flera år tidigare. Men då kanske jag inte hade fått vänta så ivrigt på mina två flickor som vi får hämta vilken dag som helst. Min man har byggt en lekstuga, gungor och en sandlåda, han frågar mig om jag tror att de kommer bli nöjda, eller om han måste ändra färg eller bygga fler gungor. Jag lugnar honom och säger att han är redan världens bästa pappa.
Barn är ingen rättighet, egna barn är inte heller det och friska barn är absolut inte det. Men en rättighet för alla barn i världen är att växa upp i ett tryggt hem med kärlek i överflöd, och det kan vi ge våra flickor, för de kommer alltid vara våra döttrar så länge vi lever.

Önskar dig och er all lycka. Och den dagen du blir mor, oavsett till vilket barn så vet jag att det barnet kommer vara älskat.”