Vägen till

Det här är ett inlägg jag helst inte vill skriva. Eller det är fel ord. Jag vill skriva det åt alla jag känner, jag vill googla ihjäl mig, göra volter av glädje. Skrika det från höga trädtoppar och se orden studsa ut över landskapen som brer ut sig nedanför, se det slinka in i vartenda skrymslen så hela världen vet. Samtidigt vill jag kura ihop mig till en boll och låsa in mig i min stuga ute i skogen långt från internet, andra människor och kommunikation och gå in i mig själv, vara själv, helt för mig själv – med P där som sällskap förstås, även om han är något mer modern än jag och skulle bli rastlös av en sådan tillvaro. På det sättet är jag mer introvert än honom, på andra sätt är jag betydligt mer extrovert.

Jag vill låsa dörrar och fönster och lyssna inåt. Känna allt jag känner i ensamhet. Låta varje känsla fortplanta sig inom mig, ge varje känsla möjlighet att få växa och gro, svepa förbi eller stanna en stund. Jag vill bearbeta alltsammans. Jag vill googla ihjäl mig. Jag vill leva här och nu, i nuet, där jag sitter med hörlurar och lyssnar på soundtracket från min favoritfilm, och bara… Andas. Andas in förändringen. Andas in frisk, ny luft, kraft, mod, lycka, kämpaglöd, rädslan, glädjen, tårarna, skratten. Jag vill ta ett djupt andetag och omfamna alltihop. Stanna tiden samtidigt som jag vill snabbspola några dagar framåt, några veckor. Kika in i framtiden… Hur kommer den bli?

Vägskälet jag stod och velade vid för fem år sedan, vägskälet som gjorde hela min existens ledsen och ångesten själaätande, tuff, slitande, oviss, jobbig. Det vägskälet har vuxit igen. Man kan nästan inte ens se texten, så nött har den blivit av väder och vind och mossa och blommor som tagit över nästan allt. De båda vägarna som tidigare fanns där är helt borta, övervuxna av vegetation. Där finns nu bara en äng. En grönskande, blommande äng, den blomstertid nu kommer, solsken, en rönn i blom, ett annat land bortom sans och logik, Allra Käraste Syster, barnskratt, nakna, springande fötter i daggen, fjärilar och flugsnappare. En hägg som sprider min favoritdoft över allt dess blad vidrör, ett blått litet tält där en liten flicka sover sin första natt någonsin ute i det fria. Alla mina minnen. Allt är sparat. Allt är där.

Jag kan inte tro det är sant. Jag kan inte det. Jag tänker inte framåt eller bakåt. Inte just nu. Jag är här. Vid ängen. Jag ser allting så klart. Hör hennes porlande skratt, ser lockarna dansa efter ryggen där hon springer. Allt jag någonsin gjort har lett fram till detta ögonblicket. Allt. Hjärtesorgen, kärleken, alla de små och stora valen jag tagit sedan jag föddes. Alla ledde fram till detta enda.

Jag har skrivit orden till min vän M, jag har pratat om det med P, som tog det föga lättsamt (????) Den största chocken i mitt liv, att han bara kapitulerade. Log. Skakade på huvudet och log ännu mer. Men jag har inte tagit till mig dem till fullo, inte begripit innebörden av dem. Det kommer väl sen. Jag kanske såg fel. Jag kanske ville så mycket att jag såg det hjärtat ville att jag skulle se istället för det som verkligen fanns där. Men samtidigt är det så självklart. Det känns så rätt. Så naturligt. Som att det var meningen.

Det var meningen. Och är det P’s son det handlar om är det inte så konstigt att det bara var en knappt synlig skugga, P vill ju inte vara till besvär för någon eller göra så värst mycket väsen av sig. Klart att pricken inte vill göra det heller då. Hade det varit min dotter däremot, då hade hon för länge sedan visat sig med buller och bång och all självklarhet i världen. Jag hade inte behövt undra ens en dag över tiden. ”Här är jag! Ser du, mamma?”

Mamma.

Mamma.