Och sedan ännu ett. Såg att jag fick mens 1/1 och alltså är på cykeldag 30 idag, inte 29! Meditationsmusik på i bakgrunden. Här och nu. Allt det jag önskar och vill är bortom min kontroll; jag kan inte göra något alls för att förhindra mensen eller på något mirakulöst sätt tänka fram en graviditet. Kroppen vet och kroppen jobbar på att jag snart kommer få reda på det i alla fall, och när resultatet kommer ska jag vara beredd. Lugn. Sansad.
Det ilar lite nu, mer vänster nästan vid äggstocken. Hade det varit i mitten, i livmodern, hade jag sagt att jag blöder där inne. Det kanske jag fortfarande gör. Blödningen kanske kommer från den vänstra sidan av livmodern, jag vet faktiskt inte hur det ser ut när kroppen bestämmer sig för att stöta ut ägget, eller exakt vad som leder fram till den stunden, det ögonblicket när den bara ”äe vet du, nu är det färdigt”, och öppnar tårkanalerna. Hur som helst är jag redo att släppa det här. Gå vidare. Ta nästa steg.
Får jag mens nu snart innebär det att jag haft en regelbunden cykel sedan juni i år. 28 till 32 dagar. Sedan jag tog antibiotikakuren i december (två piller!) har min fiffi mått så himla bra. Jag ska släppa allt. Kontrollen… kontrollbehovet… bara rida på vågorna. Blunda för apparna och den väntande ägglossningen nästa cykel därför att det inte spelar någon roll när det händer bara att det händer.
Och på något sätt vet jag att det kommer att hända. Någon gång. För varje dag som går kommer vi en dag närmare att träffa vårt barn oavsett hur situationen runtomkring ser ut. Det är en mäktig känsla. En bra känsla. En jag håller hårt fast vid nu när jag snart börjar blöda.
Oavsett om mensen kommer eller inte har tre test visat ett streck, vilket innebär att jag är ett steg närmare min dröm och vision för oss två. Det var inte blankt och det var inte hej mamma här är jag. Inte ens i närheten av det sistnämnda men det är okej. Ett andetag in… och ett ut. Jag kommer få mens om några timmar. Tyvärr… Men det är okej. Det är det. Jag kommer försöka igen. Och igen och igen och igen. En dag ska jag stå där, med det största, tydligaste plusset jag skådat. Och jag bara vet att jag någonstans djupt inne i mig skapar mitt och vårt barn. Vår älskade, älskade, efterlängtade bebis. ? Jag ger inte upp. Jag bara stannar upp ett tag.
Senaste kommentarer