Vägen till

Idag var vi på besök hos vår barnmorska, ett extrainsatt ”mellanmöte” då det annars hade blivit ett väldigt långt hopp mellan vecka 19 och 25. När jag har diabetes så vill de träffa mig helst en gång i månaden och jag är inte den som säger nej till att få lyssna på bebisens hjärtljud, prata om symptom och åkommor och göra blodprov. Okej, blodproven kan jag gärna skippa men det har blivit mycket bättre det också. Jag hann inte ens spänna mig innan barnmorskan stack in nålen i armvecket idag, något jag i vanliga fall tycker är lite jobbigt då jag är nålrädd. Kanske börjar jag vänja mig vid det också.

När jag fick min diabetesdiagnos tänkte jag att hur i världen är det möjligt att jag skulle klara av det här; min nålrädsla fanns där redan då och jag visste att jag vid någon punkt skulle bli tvungen att sticka in den där hemska nålen i mitt eget skinn; en tanke som var så världsfrånvänd och grotesk att det knöt sig i magen vid blotta tanken. Mitt diabetesteam visade mig hur jag skulle göra och vad alla manicker och mackapärer var till för, jag fick listor med ”bra att veta” och instruktioner till hur jag skulle sticka mig, vart och varför. De stack mig medan jag blundade eller såg åt ett annat håll och jag höll andan i alla tjugo sekunder tills nålskyddet återigen var på plats och sprutan låg i den lilla nessesären igen (hur sjutton stavas necessär?). Den tredje dagen insåg jag att jag aldrig skulle komma ut från sjukhuset om jag inte började ta sprutorna själv, och där och då, med en sjuksköterska och mamma bredvid mig lyckades jag injicera insulin för första gången. Jag gjorde det för att jag var tvungen, för att resten av mitt liv väntade.

Nu reagerar jag inte när jag själv ska sticka mig. Det är lika naturligt som att borsta tänderna. Jag gör det hemma, ute, på skolan, på jobb, halar fram sprutan, lyfter tröjan och så in. När jag själv har kontroll över det är jag orädd oavsett om jag träffar ett blodkärl eller en nerv så att det bränner som eld och smärtan rusar upp i en solklar sjua (ja, så jäkla ont gör det ibland). När det däremot är någon annan som ska sticka mig så börjar jag småsvettas trots att jag ju vet att det inte kommer göra sådär jätteont och den lilla smärtan är snabbt övergående. Idag var som sagt första gången som jag glömde bort att ”vara rädd”. Mitt vad det var så stack det till, trots att vi höll på att prata om vad det nu var, vikten eller mitt portello-kiss (haha!) och jag blev så paff så jag bara satt där och fortsatte prata. Reagerade inte förrän efteråt att jag inte grimaserade eller spände mig. Klart jag vet att det är en löjlig sak att finna obehaglig, det är liksom ett nålstick i 0,4 sekunder och en tvåa eller trea av tio på smärtskalan; men rädslor och obehag rår vi inte för.

Glad är jag att jag läste den där boken jag tidigare nämnde, Lyft dig själv och andra, där jag lärde mig att hjärnan är en muskel som går att tränas. Ingen tanke är immun. Ingen tanke eller sanning är evig om vi inte intalar oss själva det, om vi inte matar den varje dag. Att jag är dålig på att förklara vad jag menar är en vetskap, insikt, åsikt, tanke jag burit med mig länge, men James säger gång på gång att är det något jag är bra på så är det att förklara. Varför har jag då intalat mig själv i alla år att jag är usel på det? Jo, för att den tanken blev en sanning, en sanning som inte stämmer men som ändå fungerar som en sådan. Intressant va?

Så efter att ha läst den boken har jag blivit ännu mer källkritisk och tidnings-cynisk än förr. Tidningarna säger en sak, ja, men är det sant? Har de vinklat sanningen? Har de förvrängt vad personen egentligen sade eller menade? Mest troligt, ja. Ändå läser vi rubriker som ”allt fler dör i corona” och gör det till vår sanning. Utan att läsa. Susanne på fikarasten säger ju det rakt ut. ”Nu dör allt fler av corona, fler än tidigare” och vi tänker direkt ”jaha, åh nej, de flesta som får corona dör” och delar med oss av denna nya insikt – sanning – vid middagen med vår familj. Det är så rädsla sprids i samhället. Det är det som får folk att bunkra, vända sig inåt, bli egoistiska, tänka på sig själva. Ingen tänker på att det är 98.5 procent av alla som fått corona, ett sorts influensavirus, som tillfrisknat. Det skriver inte tidningarna om. De tjänar inga pengar på att lugna mänskligheten. De får inga klick om alla går runt i vårt samhälle och säger att ”allting är lugnt, den här stormen kommer passera”.

Det är viktigt att vara källkritisk och att ifrågasätta. Att ifrågasätta är inte att vara kärringen mot strömmen, det är att försäkra sig om att den sanning som just blev mig serverad är en äkta sanning och inte hopkokad av människor som inte själva vet. Nu blev det ett sidospår igen, som så ofta när jag skriver här. Jag kan fortsätta, backa bandet lite, och återgå till barnmorskebesöket. Jag har gått upp 6 kilo sedan graviditetens början och har fått upp mitt järnvärde/blodvärde till 122 enbart med hjälp av blutsaft och kost! Jag är så glad att slippa järntabletterna, än så länge i alla fall. Jag tänker positivt.

Fått nästa ultraljud bokat också på s-mvc och gör det i princip på min födelsedag! Vilken revansch från fjolårets födelsedag där jag satt hemma med miljoners med tankar som for runt utan slut, tankar på vem jag var, vad jag ville, tankar på distanserade Petter och på James, som funnits där som ett oerhört stöd varje dag sedan missfallet och som fyllde mig med en känsla jag inte känt på så länge, även om jag inte kunde namnge den där och då, det enda jag visste var att P och jag gled längre och längre ifrån varandra och att jag precis mist det barn jag önskat mig i tio års tid. Jag var så ledsen. Så sorgsen. Så trasig. Svältfödd på komplimanger och stöttning från där jag hade behövt det som mest, allt medan jag fortfarande trodde och låtsades att allt var som vanligt, att allt var perfekt, att jag inte alls längtade ut.

Och i år… kommer jag förhoppningsvis ligga där på britsen och se vår älskade, älskade, älskade bebis i profil på skärmen (och i rörlig 3D om vi har tur!) i vecka 27. Hon som sprattlar och bökar varje dag. Hon som har hicka och sparkar mig i naveln och på kissblåsan. Hon som vaknar samtidigt som jag på morgnarna och som har min hand och mitt hjärta så fullständigt och totalt.

Hon. Hon var värt allt. Hon kommer alltid att vara värt allt. Hon och James. Jag var tvungen att gå igenom allt det där för att hamna här. För henne och honom, för oss, vår familj, gör jag allt, jag vandrar genom glödande kol för en minut av lycka i deras omfamning. Jag simmar genom eviga hav bara för att hon ropar mitt namn, min nya titel, det finaste jag någonsin kommer att vara. Mamma.