Det är nära nu för min svägerska, BF+2 idag och jag går som på nålar. Hon skrattade under helgens samtal när vi pratade då hon hade sammandragningar ungefär var tjugonde minut och såg fram emot natten. Natten kom och gick och värkarna avtog och nu är det tisdag. Hennes mamma gick två veckor över tiden med alla fyra barn. Herregud vilken mardröm, de sista veckorna sniglar ju tydligen sig fram långsammare än den där sista kilometern när man springer milen. Men ut kom fyra friska levnadsglada paltar, inte samtidigt gud bevare hennes själ haha. Jag längtar så sjukt mycket efter den lilla korven. Eller korvan, vi vet ju inte vad det blir, men jag och svärmor tror en tjej. Åh vad jag kommer gråta. Av glädje. Mitt hjärta kommer sprängas av kärlek. Mitt hjärta kommer sprängas av… egoistisk sorg och egen längtan. När J sade just efter nyår att hon var gravid gick mitt hjärta i tusen bitar av samma anledningar – glädje och egoistisk sorg. Det ämnet är ju avhandlat… min längtan är mer lätthanterlig nu jag går inte runt med ont i livmodern längre.
Men någonstans hade jag nog ändå trott att jag skulle vara gravid vid det här laget. Liksom, det är åtta månader sedan och jag har haft mens åtta gånger sedan dess och oskyddat sex varenda cykel. Ibland dagen innan ägglossningen och på ägglossningen och dagen efter ägglossningen utan att det för den skull har tagit sig. Så är det ju ibland. Många försöker i flera flera månader och år innan det tar sig och som P sade här om dagen att ”om vi hade försökt på riktigt så hade det gått på två cykler, för då hade vi verkligen haft sex med ett mission”. Nu har vi sex för att vi är attraherade och lustar efter varandra oavsett dag, för att vi är inne i en jäkla kaninfas och jo, idag har det ömmat rätt rejält i livmodern tre dagar innan beräknad mens (säkert träningsvärk från gymmet). Vi har haft sex… ja, ett dussin gånger sedan senaste mensens första dag för tjugotvå dagar sen. Så mycket brukar vi inte ha.
Ja okej, jag är vääääldigt privat här, men jag skriver ju som ni vet under pseudonym även om det säkert är svinlätt för våra anhöriga att ”läsa mellan raderna” men det bryr jag mig inte om för jag måste få skriva här. Måste få skriva som det är och känns utan att de ska veta och läsa och oroa sig och hoppas och komma med kloka ord och mindre kloka ord.
Och nu är min bästa vän i hela världen okej en av dem gravid i vecka åtta, snart vecka nio! Jag dör! Alltså hur kul! Så roligt! Jag fick grina massor när hon skickade bild på testet dagen efter det positiva resultatet. Herregud, jag hoppade runt i vardagsrummet och var så himla glad och sen kände jag ingenting för jag är egoistisk i min egen vilja att skaffa barn så jag kände mig som världens sämsta vän som inte hade glädje som räckte hela dagen. Jag vill ju också! Men jag vågar inte! Hur ska man våga?! Hur ska jag som har spyfobi kunna kläcka en unge till världen som kommer bajsa och spy på mig?
Jag har bytt min första bajsblöja nu på en treårig pojke och det var…. inget jag längtar efter att göra igen, jag fick blunda hålla andan moffa tuggummin öppna fönstret på vid gavel knyta igen påsen öppna soplocket drämma igen soplocket med armageddons avfall kleta bort bajset medan jag blundade och tänkte på rosor och flamingos och sen snabbt slänga pappret vädra ungens rumpa i vinddraget från fönstret medan jag svalde och svalde och svalde och han bara kvittrade på om bilar och traktorer och makaroner och jag vet inte vad och sen var det klart och han sade ”tack”. Ja… inte riktigt så bokstavligt var det väl, hans rumpa närmade sig inte ens fönstret och bajset var vad jag förstår ett tacksamt sådant, men ni förstår… Jag är SÅ kräsmagad! Och jag vill ha barn! Det kommer aldrig gå! Hur ska jag våga?
Tänk om jag inte vågar.
Tänk om jag sitter där och är 45 och har inga barn. Tänk vad olycklig jag skulle vara… olycklig och kräkfri. 🙁
Senaste kommentarer