Vägen till

Vecka 33: Att vara gravid, jag kan fortfarande inte förstå det

Jag slås jämt av insikten att jag är gravid. Varje gång jag känner lillens rörelser. Varje gång jag går förbi en spegel. Varje gång jag duschar, klär på mig, drar i linningen på tröjorna som blivit för korta trots att jag nu mera mest går i amningslinnen eller James urväxta t-shirtar. Och jag älskar det. Älskar att vara gravid. Älskar att känna rörelserna inifrån. De små fötterna som springer där inne, kroppsdelarna som sträcks ut åt alla möjliga håll. Det goda och positiva övervinner det ”negativa”. Jämt.

Jag har sju veckor kvar nu. 280 dagar är nere i 50. Jag kan inte förstå hur det kunnat gått så fort. Den första tiden efter plusset när jag började känna efter och vilja ha fler symptom för att jag läste att mycket symptom oftast betydde en hälsosam graviditet. Att ens plussa, herregud vilken glädje. Vilka tårar som föll från mina kinder. Jag ska se om jag hittar filmen från två veckor senare när jag testade mig igen. Illamåendet kom rätt fort och nu i efterhand tror jag att det mesta härstammade från vätskebrist och för höga tillfälliga blodsockervärden, då jag inte mår illa om blodsockret är på en frisk nivå.

Jag kollade apparna varje dag. Googlade varje dag efter nya saker att läsa. Njöt av stunden, samtidigt som jag längtade efter att passera de där tolv första veckorna. Att berätta för alla trots att vi knappt fattade det själva. Det känns som att det var alldeles nyss jag och James satt på flygplatsen i januari och skulle besöka hans släkt på vår ”pregnancy reveal”-resa, då jag var gravid i vecka 14 och inte längre kunde dölja kulan som jag då tyckte var så stor, haha.

Jag höll andan medan vecka 12 gled in i vecka 13 och tänkte att yes, vi har tagit oss såhär långt. Ultraljudet i vecka 14-15 var det absolut häftigaste jag någonsin gjort. Att få se bebisen igen, en bebis som nu såg ut som en riktig bebis med fingrar, tår, näsa, mun, ryggkotor och ett bultande hjärta, tarmar, allt. Jag låg på britsen med James hand i min och vi dumstirrade på skärmen framför oss, helt hänförda. Det var vår bebis. Vårt otroliga mirakel, triumf, revansch.

Vi köpte de första kläderna, begagnade, en hel stor påse. Mamma köpte oss en barnvagn. Jag kände de första rörelserna i vecka 18 (17+0). Tre små klappar på min hand och mitt hjärta exploderade fullkomligt. Dagen efter kom de tillbaka och två dagar därpå hade de ökat i styrka.

Sedan RULet i vecka 19 som var över på sju minuter och där vår pojke visade sig mest troligt vara en tjej. Herregud vilken chock, omställning, allt. 200 gram stor liten tjej. Hem och smälta allt. Trimester 2 som en jäkla dröm, förutom en omgång migrän och spykalas. Som en konstant ägglossning, haha. Nästa gång vi såg henne var i vecka 26. Fortfarande en tjej, och nu i 3D. Den vackraste profil jag någonsin skådat. James fick inte följa med på grund av virusrestriktioner och jag kom hem med sju bilder på lillen, lillan. Vi fick fler kläder, hämtade ut de första babyboxarna, byggde ihop spjälsängen.

Vecka 30 och nästa ultraljud. Den tydligaste lilla snoppen jag någonsin skådat och en värld som snurrade 180 grader ännu en gång. Vår älskling var frisk, mådde bra, alla värden var fina, men vår dotter var ingen dotter utan en son. En pojke, precis som magkänslan sagt i 30 veckors tid, trots att vi och jag försökt intala oss sedan vecka 19 att det var en tjej… Hem och berätta det för James. Skratta tillsammans. Dansa lyckodansen.

Vecka 31 och ständigt klädd i amningsbehåar och linnen. Ömma, onda, hettande bröst som ökat från 70B till 80B, från XS till M. 9 kilo viktuppgång sedan inskrivningen. Mina första bristningar. Smörj, smörj, smörj, genetik; bara acceptera tigrinnans nya ränder under bröstvårtorna. Rörelser i magen varenda dag sedan vecka 18. Alla barnmorskebesök. SF-mått. Lyssna på hjärtljuden. Ta alla blodprov. Prata förlossning. Förbereda sig för förlossning. Börja få sammandragningar och värkar.

Vecka 33. Nästan färdigbakad. En son som fäktas, brottas, gymnastiserar och sträcker ut kroppsdelar och som sällan är stilla. Hans lilla rumpa som skjuts ut. Hans små fötter som drar under huden. Så många känslor. Världens härligaste och bästa äventyr. Att få göra det här… Känna och skapa liv. Det är det mäktigaste jag någonsin varit med om. En del av mig vill vara gravid för alltid. En del av mig vill ha honom här nu, mellan oss här i sängen, i sitt babynest. Mitt hjärta kommer explodera så som det aldrig exploderat förut. Vår son. Snart är han här.

Men inte än. Jag har sju veckor kvar av detta, sju veckor kvar att njuta av. Min graviditet har hittills varit så otroligt bra och jag är så så tacksam och glad över det. Må den fortsätta så hela vägen till målet. Den bästa tiden är nu. Jag tänker så varje dag. Tänk när han är här… vår älskade älskade son, hur allt jag någonsin gjort kommer att ha lett fram till honom. Herregud. Vår egen son. Som vi har skapat. Jag kan inte förstå det. Inte för allt i världen.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats